Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 3

högstämda allvar, sitt sublima lugn, sin genomskinliga klarhet, sina brusande jubelhymner — allt omgjutet af ett idealiskt skimmer — förmå, att i samma grad som Don Juan djupt och skakande ingripa uti och bringa i rörelse detta ljudlösa, men underbara strängaspel inom oss, som vi kalla själ. Dermed är dock ingalunda sagdt, att icke Figaro och Trollflöjten äro lika stora, lika oöfverträffliga mästerverk, hvar i sin art, som Don Juan i sin, men just i den olika arten är orSaken att söka. Utan tvifvel gripa äfven Figaros, och Trollflöjtens toner i detta inre strängaspel, och dit dessa icke hinna, dit torde aldrig heller Don Juans i hela deras djup framtränga; men de göra det på olika sätt. Vid humorn och färgprakten i Figaros meteorlikt framblixtrande melodier förnimma vi detta strängaspels vibrationer, lifliga, snabba, glädtiga, utåt riktade; vid Trollflöjtens, toner vända de sig redan mera inåt; de blifva starkare, djupare, men tillika lugnare och om möjligt mera harmoniska; vid Don Juans åter äro mildheten, det fridfulla lugnet, den harmoniska enheten försvunna: en storm brusar genom strängarne och hotar sönderslita dem : stillas den för ett ögonblick, är det blott för att snart ånyo ännu starkare återkomma, och i sjelfva lugnet ligger ofta den: annalkande stormen bebådad; sjelfva stillheten hjelper oss ofta att endast bättre förnimma dessa ljud ur djupet, der det djupast är. Det kan icke vara vår afsigt, och hvilket dessutom vore temligen ö!verflödigt, att här omnämna alla de ställen, der den tragiska grundtonen är tydligt förherrskande; men vi vilja blott fästa uppmärksamheten derpå, att vi redan i ouverturen mötas af dessa toner från en annan verld, från grafvens förmultnade rike, hvilka så betydelsefullt båda hvad som komma skall, och som emot slutet åter frambryta i ännu väldigare kraft, med ännu mera skakande verkan; — på hurusom till och med i Leporellos aria det spelande löjets, det gnistrande skämtets toner måste slutligen gifva vika för andra af en motsatt stämning, och att i sjelfva den yrande rondon Källrarne öppna! Vinerna flyteb — hvari Don Juan med tanken på den gran festa hav står i begrepp att tillställa, söker, fastän förgäfves, att ännu en gång uppbesvärja den fordna glädjeberusningens flyktande andar — ligger på djuppet af melodien en saknad, ett vemod, en sorg i rosenrödt, hvaraf jemväl den -herrliga menuetten med dess i underbara toner skildrade längtan efter något, som jorden icke har., bär en så djup prägel. Af den mystiska symbolik, som utgör Trollflöjtens grundväsende, är i Don Juan föga eller intet öfrigt; knappt finnes i denna senare en flik qvar af den skira slöja, som i den förra mindre döljer än förråder rörelserna hos de Olympiska, ovanskliga gestalter, Af strålar väfda och af rosendoft. hvilka i den Tefva och hafva sin varelse. Här visa sig de menskliga passionerna utan förklädnad, i all sin nakna verklighet; de fira här sina saturnalier; kärleken och hatet, sorgen, svartsjukan, trotset och fruktan, hämnden och förtviflan, de deltaga alla i den vilda ringdansen. Men hvem är väl den djerfve spelmannen med kainsmärket på pannan, han, som står trotsande midt i ringen, ett orubbligt centrum i den böljande periferien, han, som är skaparen och upphofvet till allt detta kaotiska känslosvall? Månne, såsom så mången föreställer sig, endast typen af en vanlig vällusting, som dyrkar vin och qvinnor blott och bart för tillfredsställandet af ett sinligt njutningsbegär, liksom mången trott sig i Hamlet se endast en veklig yngling, litet begifven på svärmerier? Men skulle väl, enligt en skön konsts fordringar, underjordens makter behöfva uppträda, den kalla marmorn antaga lif och börja tala, den gamle guvernörens staty nedstiga från sin orörlige gångare för att bereda förderf och under: ång för en dylik galant banal? Åh nej! dertill behöfdes visserligen icke så storartade tillredelser. En sådan Don Juan skulle bredvid den djupa, gripande musiken framstå i en arlekinsartad, parodisk dager. En sådan Don Juan vet hvarken Byron eller Mozart af, icke heller Moliere, som först åt den gamla legenden torde lyckats återgifva dess ursprungligen djupa inre betydelse; ty om den icke haft en sådar, vore det föga sannolikt eller rimligt att flera af de yppersta snillen såväl inom skaldekonstens som inom dramatikens och musikens verld skulle hafva valt densamma till föremål för sin konstnärliga behandling och deraf lyckats skapa, alla, hvar i sitt slag, endast mästerverk. Icke ens enligt Lorenzo da Pontes i många hänseenden talangfullt skrifna libretto, borde Don Juans skaplynne kunna ingifva så matta begrepp som man understundom derom försport. Den vilda ironi, som i svaret till Elvira: Fruktan och samvetsqval — hvad löjlighet: tygellöst liksom frustar fram i den snilleglänsande, djupt karakteristiska melodien, ligger icke blott i orden och tonerna, den är fullkomligt betingad af den filosofi, som ligger till grund för Don Juans hela lefnadsåsigt. Men hurudan var han då, denne Don Juan? Han var en kraftfull, herrligt utrustad ande. Naturen hade på honom i rikt mått slösat sina bästa gåfvor, både hvad själens och kroppens organism beträffar; hon hade förlänat honom en öfverlägsen intelligens, som blickade fritt och klart omkring sig i lifvet och verlden; söm genomskådade hela ihåligheten af den hycklade religiositet, den beArt oliga cskandved nanh dan himntta famnntiorm