Aftonbladet – 29 mars 1858, sida 3

usle mannen uppgaf en dof suck af jemmer och mumlade: Mörkt, mörkt! Är det mörkt? upprepade Bill; jag tycker här är ljust nog. Kan ni inte se? Sanningen träffade honom som en blixt; Amen Corner var blind. Nå, om det så är, sade Bill, kan jag ej behöfva göra slut på honom; jag lemnar honom qvar här. Han lade sig på knä och började helt lugnt genomsöka hans fickor, samt tog noga vård om börsen med penningarne, som Amen nyss fått af Martha, äfvensom papperen han tagit af den mördade mannen i skogen. Under tiden återfick Amen en viss grad af medvetande. Han grep Spuggins hand och besvor honom i de bevekligaste ordalag att icke öfvergifva honom, för att låta honom ligga och dö som en hund i en så grym belägenhet. Och huru väntar ni annars att få dö? frågade denne i en ton af bittert gäckeri. Jag kan göra er lycka. Tack ska ni ha; den är redan gjord, var svaret. Bill! Bill! skrek den olycklige mannen och höll sig fast vid hans kläder; jag har varit en trogen kamrat till er — ni vet att jag varit det. Tag mig med er. Jag skall vara så lydig som en hund — jag skall aldrig hafva någon annan vilja än er. Niskall få alla penningarne och papperen med. Stanna hos mig, så skall jag säga er allt om dem. Tack skall ni ha för ert förtroende, men jag tar nog sjelf reda på saken. Ni är fasligt nedlåtande nu, men nyss ville ni skjuta mig. Ett misstag, Bill; ett fullkomligt misstag t (Forts. följer.)