Aftonbladet – 27 mars 1858, sida 2

Kom hit, min snälle hund! skrek denne och lockade honom: Den sofvande mannen ryckte på sig vid ljudet af Bills röst, men vaknade ej; och gästen hade tillfälle att betrakta honom som han behagade. Den olycklige mannens ansigte var ytterligt blekt och magert. : Man kunde ej misstaga sig, att det ju var han, ty såsom hån nyss hört beskrifvas, bar han sitt skägg så långt, att det räckte honom på halfva bröstet. Han hade det halfvilda både i klädsel och utseende, som Salvator Rosa så mästerligt träffar. En sådan fattig förlorad sate han ser mig ut att vara, tänkte Bill. Jag önskar han ville vakna. Ralph drömde synbarligen, ty han suckade djupt i sömnen och sade ett par gånger: Bort med händerna! bort med deml Han vittnar emot sig sjelf, sade åhöraren med ett grin; nå, så mycket bättre för mig. Ingenting är förträffigare än att känna den man här att göra med; det sparar in många steg för mig.n Han ropade högljudt, och mannen sprang hastigt upp och såg sig för ett ögonblick omkring med en förvirrad och medvetslös blick, liksom han ej vetat hvar han var, Ni ämnade väl inte ligga här och sofva hela dagen? sade Bill. Nej, nej; jag tackar er — jag tackar er. Tackar mig; för hvad då? l För att ni väckte mig,, svarade herden. Jag afskyr sömnen, ty när jag sofver, drömmer jag — drömmar som kunna göra mig galen. Jag drömmer aldrig), sade den förre med filosofiskt lugn; jag kan icke se hvad man bar för nytta af det. Talar ni alltid i sömnen ? Ralph svarade icke. i Om ni det gör, fortfor den förre hånande,