Aftonbladet – 26 mars 1858, sida 2

att jag ej skulle gå vilse. Der har jag ett märke. Han pekade på ett granitblock, som reste sig öfver bädden af en bäck, som om sommaren sköljde dalens botten, men nu var torr. Krypande på händer och fötter trängde han sig fram under busksnåret på den torra flodbädden, tätt följd af sin kamrat; sedan de på detta sätt krupit omkring sextio fot, ropade Bill åt den senare att stanna. Hyar äro vi? frågade Amen; det är ganz ska mörkt. se : Ni skall få se.n Han tog fram stål och flinta, med hvilkas tillhjelp han snart fick eld och tände på en hög torrt löf, stickor och tallkottar, som låg i-ett hörn, Då lågan flammade upp, såg Amen Corner till sin häpnad, att de voöroi en grotta af betydligt omfång, fullkomligt gömd för dagens ljus, och säker för alla vanliga efterforskningar. : ; Detta var en löjlig kurral utropade han i beundrande ton. Ja, är det icke? sade Spuggins, med ett fambjåt grin; och alldeles lik en teater. Se ara hum väggarne lysa. Tänk om det vore guld i stället för bara narrverka Han pekade på de massor af qvarts, som sköto ut från grottans väggar och tak, och hvari stycken af metall glänste. Ja, då vore vi rika för hela lifvet, anmärkte hans kamrat, Föga anade de samtalande, att det verkliz gen var guld — den gyllne frestande djefvul för hvilken de så ofta syndat. Guld! nog ir att släcka den girigaste törst och göra dem rika och mäktiga för helalifvet. Upptäckten af den dyrbara metallen i Nya Holland hade dock ej ännu skett — denna upptäckt som skulle föranleda sådana förändringar inom