Aftonbladet – 26 mars 1858, sida 2

gifva det nya statsrådet en bestämdare politisk: färg i-ena eller andra afseendet. Man har . klagat öfver den nuvarande ministårens brist på verksamt och ledande lif och kraft. Det kan också medgifvas att den saknar en del i detta afseende, men knappast derföre att .t fattas kraft i viljan och arbetsduglighet ait genomdrifva de reformer, om hvilkas gagn och utförbarhet man är öfvertygad. Men då man icke kan neka. kabinettet den erfarenhet och duglighet, som gifver det förmåga att hålla omogna -projekter på afstånd, och den blick på förhållandena, att det är uppmärksamt på de svårigheter och betänkligheter, som ofta ställa sig i vägen för genomförandet af ideer, som till principen äro förtjenta. af bifall, så saknar det visst icke sällan den öfverlägsenhet, som vet att aflägsna eller besegra dessa svårigheter. Detta är en olägenhet, som man alltid skall hafva att kämpa med i en liten stat, såsom vårt fädernesland, hvars enda fattigdom icke är den materiella. Vi befara emellertid, att det icke egentligen är den omständigheten, att statsrådet saknar en öfverlägsen talang, som lägges detsamma till last, utan snarare att det har den egehskap, som är den största och vigtigaste för ett kollegium af statsmän, att det nemligen har förmåga och lust att bevara sig för omogna projekter, lösa infall och ögonbhekliga nycker. Till utförandet af dessa är det i sin nuvarande sammansättning och till följd af alla sina traditioner ett högst otjenligt redskap. På detta sätt blir det dess sjelfständighet som man vill knäcka. Detta skulle vara mest ögonskenligt, om det verkligen bekräftar sig, att man bibehåller Petersen och Bretteville. Ty när man ställer dessa män gent emot Vogt, Lange, Riddervold och Hagerup, så måste det vara derföre, att man enligt sitt innersta syfte vill göra dem till representanter för färglösheten, medgörligheten och hållningslösheten. Det blifver visserligen förnämligast på dylika förmodade egenskaper man skall lägga vigt vid valet af nya rådgifvare, som utses till den hedern att vara redskap för den kraftiga,, det vill säga den godtyckliga och från all tradition lösslitna samt derföre omogna politiken. Det har varit och är till en del ännu sed och bruk att lägga vår regering till last dess Syråkratiska tendens. Dertill bar varit och är väl ännu i många afseenden full befogenhet. Men man måste likväl erinra sig, att en byråkratisk styrelse icke till sin princip är den värsta; det kan komma tider, då man skall medgifva att den har haft sina goda sidor. Den är en regering icke efter nycker och godtycklighet, utan efter grundsatser och tradition. Den har en motståndsförmåga, som vi ofta haft anledning att beklaga, mot folket — men den har också motståndsförmåga mot konungen.. Huru har det tillgått här i landet, att folkviljan fått allt större och större inflytande på styrelsen? Det är till en stor del derföre, att i regeringens utveckling herskat en princip, som gjort den mer och mer benägen att taga reson. Ingen vill neka, att det blifvit ett karaktersdrag hos regeringen att afgöra de allmänna angelägenheterna efter afseenden, hemtade endast från deras egen beskaffenhet, under det man bemödat sig att aflägsna alla sidoafseenden, alla icke dithörande intressen, alla personliga nycker och godtyckliga ögonblickliga infall. Denna princip måste leda till att gifva storthinget och den förnuftiga och sanna folkviljan allt större och större gehör, och derföre hafva vi kommit till den punkt af vår politiska utveckling, att ett gradvis närmande mellan folkviljan och styrelsen föregår — ett politiskt system, hvars nödvändiga slutsten är statsrådernas införande i representationen. Skall detta närmandenu icke med ens ryckas tillbaka, skall statsrådet bevara sin sjelfständighet vis å vis den kungliga viljan, och skall regeringens traditioner behålla sin makt, så är det nödvändigt att den på senare tiden vid statsrådsval följda riktningen hålles i häfd. Det förnyande af krafter, som kabinettet erfordrar, önska vi måtte sökas hos sådana män, som t. ex. amtman Aall, hvars lif såsom embetsman och verksamhet inom storthinget borga för hans duglighet och öppnat hans blick för folkets kraf samt gjort honom villig att lyssna till dess röst. Af detta slags män med karaktersstyrka och sjelfständighet, oberoende af konungagunsten och kotteriväsendet, hafva vi icke så särdeles få. Att kalla sådana män till konungens rådgifvare skulle innebära ett löfte om att rådsplatsernas besättande för framtiden icke skulle gå i godtyckets eller reaktionens riktning. — K. M:t har, enligt Posttidningen, den 23 dennes till generallöjtnaht i armån utnämt generalmajoren friherre J. W. Sprengtporten. RT TR RR FA NA TC: