Aftonbladet – 23 mars 1858, sida 3

Article Image
Höjderna sänkte sig småningom mot öster, men omgifningarne bibehöllo sin täcka karakter. Det mest framstående minnet af denna färd är dock det stora antalet grindar, dem vår blåfrusne skjutspojke måste hoppa af och öppna. Från Hedemora begåfvo vi oss genom provinserna Westmanland och Upland till Upsala, en tvådagars resa. Sedan vilemnat Dalarne och för femte och sista gången öfverfarit Dalelfven, sänkte sig landet småningom till dessa långsluttande fält, hvilka vi förliden vinter öfverforo mellan Stockholm och Gefle. Här voro många byar, men boningshusen sågo icke så trefliga och beqväma: ut som i Dalarne. Befolkningens karakter var äfven förändrad; de ansigten vi nu sågo voro mindre öppna, glada och vänliga, och gestalterna icke så höga och starkt bygda. Vi blefvo mycket väl betjenade på alla gästgifvareårdarne längs vägen och funno folket öfverallt gt och tjenstaktigt. Dock saknade jag den ädla enkelheten, som jag så mycket beundrat i Vesterdalarne och på gränsen af Wermland — denna okonstlade hjertats välvilja, som förmådde mig att i hvar och en se en vän. Den lilla staden Sala, der vi tillbringade natten, hvimlade af. flyktingar från Upsala, der nu koleran härjade: Farsotens största våldsämhet var öfver, då vi anlände dit, men de flyktade studenterna hade ännu icke återvändt och den vackra gamla staden hade ett dystert utseende. Det första vi sågo vid vår ankomst var ett liktåg. Professor Bergfalk, som hade stannat på sin post, och till hvilken jag medförde bref, skänkte mig en hel dag. Jag såg den ryktbara Codex argenteus biblioteket, originalmanuskriptet till Frithiofs saga, Svedenborgs och Linnes journaler, den botaniska trädgården samt Gustaf Wasas och Johan III:s. grafvar i domkyrkan. Men det intressantaste af allt var vår färd till gamla Upsala, hvarest vi gingo upp på Odens hög och drack mjöd ur det silfverbeslagna drycxeshorn, ur hvilket medlemmarne af den kungliga familjen bruka dricka då de valärda till de skandinaviska gudarnes grafvar. Ett kallt gulaktigt sken låg öfver landskapet, och Upsala domkyrkas tornspiror och slottets väldiga konturer reste sig mörka mot skyarne i sydvest; en genomträngande höstig vind blåste öfver nejden och björkarnes sulnade löf yrde ned öfver de hemlighetsulla högarne, likt de få gyllene blad af poesi. som nutidens nordiska skalder hafva strött på srafven af ett förgånget slägtes storartade och kraftiga religion. Ingen melodisk vinlens hviskning, lik den, som drog genom Sreklands och Joniens löfsalar och suckade pPan är död, förnams här — blott ett skarpt vinande ljud, såsom om Midgår dsormen hväst in segerfröjd på gruset af det förgångna Walhalla. Men i det ambrafärgade, kraftigt womatiska mjödets flod drack jag Oden, Baller och Freya till.

23 mars 1858, sida 3

Thumbnail