Aftonbladet – 23 mars 1858, sida 3

liga vilkor. Vandringar i Wermland och Dalarne. AF BAYARD TAYLOR: ) Detta folk hade ett gränslöst begär efter kunskap. De öfverhopade oss med frågor om vårt land, dess styrelse, lagar, klimat, produkter och geografiska utsträckning. Näst Amerika tycktes de mest intressera sig för Palestina, och ansågo mig såsom en af Gud särdeles gynnad varelse för det jag hade sett Jerusalem. De klagade alla öfver de bördor som falla på en fattig svensks lott i skepnad af skatter, tionde och kontributioner för krigsmaktens underhåll. Sålunda underrättade de mig, att Dalarne, med en befolkning af 139.000, är nödsakadt att underhålla 1200 man. Uppgiften angående skatterna på jorden öfverensstämde nästan helt och hållet med min qvinliga postiljons utsago föregående dagen. Dalarne, är med undantag af dess grufvor, en af Sverges fattigaste provinser. Många af dess invånare äro nödsakade att utvandra under sommaren antingen för att taga tjenst någonstädes eller för att afyttra några handelsvaror, somsblifvit förfärdigade i hemmet, allt i förhoppning att efter några års kringirrande Hf kunna komma i tillfälle att tillbringa resten af sina dagar i sitt tarfliga hem. Flera af våra reskamrater berättade, att åtskilliga landsmän hade utvandrat till Amerika, der de vistats en fem, sex år, och derefter gripits af hemlängtan samt återvändt till sina hem. Men det var icke de ödsliga furuskogarne, hafreåkrarne eller träkojorna, som de saknade, det var den uppriktighet och redlighet, det manliga och trofasta sinnelag, som bor i dalfolkets hjertan. Vi hade en stark motvind, men vår lilla ångbåt sköt god fart. Stränderna sammandrogo. sig, och Leksands hvita kyrka reste sig öfver de mörka skogarne, och mellan kl. 3 och. 4 ankrade vi i Dalelfven, der den utströmmar ur Siljan. Elfdalingarne togo sina stora renslar på ryggen och bjödo oss vänligt farväl. Sedan vi tagit in på värdshuset. der vi erhböllo en försvarlig middagsmåltid. aflade vi ett besök hos domprosten H., till hvilken jag hade ett bref från en landsman, som för fem år sedan gjort en resa till fots genom Dalarne. Prostgården var en rymlig bygnad. belägen nära kyrkan på en höjd, med utsigt öfver elfven. Domprosten, en gammal hedersman med ett friskt och frodigt utseende samt någonting oemotståndligt hjertligt och fryntligt i sitt sätt, framräckte åt oss främlingar båda sina händer och drog oss in i sitt rum. Derpå genomläste han brefvet. Kors så roligt, ropade han förnöjdt, att han kommit ihåg mig så länge, och mins att det just var vid midsommarstiden han var här Der efter gick han ut och kom tillbaka med en korg i ena handen och några tallrikar i den andra, hvilka han stälde framför oss och fylde med präktiga, mogna körsbär. Nu är det höst, sade han, och icke mera midsommar, men vi hafva ändå en liten rest qvar afsommarfrukten. Han presenterade oss för sin syster och dotter samt två unga, hyggliga magistrar, som biträdde honom med själavården. Vi gingo ned i trädgården, som var med rätt mycken smak anlagd längs höjden. En präktig hängbjörk, åttio fot hög, var gårdens största prydnad. Björken är ett för Sverge egendomligt träd, likasom furan för Norge, boken för Danmark, eken för England och Tyskland, kastanjen för Italien och palmen för Egypten. Af nordens trädslag är det intet som har så fina konturer, men i dess löfverks kalla färgton kan sommaren aldrig finna sitt bästa uttryck. Prosten hade i en talldunge på en närgränsande kulle inrättat sig en liten nätt kägelbana. Han skydde icke dylika tidsfördrif; hans religion var en glad lofsång til skaparens ära. Han hade funnit något annat i bibeln än blott och bart Jeremia klagovisor. Det finnes så många kristna, hvilka, att döma efter uttrycket i deras ansigten, sucka och ängslas under sin tro, att det är en verklig lättnad att träffa på sådana. som icke finna något kätterskt uti lifvets fullaste och friskaste njutningar. Vi sågo ett äppleträd i trädgården, som blommade för andra gången denna sommar. Jag väckte domprostens uppmärksamhet härpå medelst en rad ur Frithiofs saga: Hösten bjuder sin tron åt våren. Hvad, ropade han, känner ni Tegner? och fortsatte så sjelf de följande raderna. Vi kunde icke motstå familjens vänliga inbjudning att stanna qvar till aftonen. Dottren i huset och de båda magistrarne sjöngo för oss så många Wermlandsoch Dalvisor de kunde erinra sig, och jag var mer än någonsin förtjust af de svenska folkvisornas enkla och egendomliga skönhet. De flesta äro i moll, och flertalet af dessa kunna nästan kallas monotona, men det oaktadt fäster sig denna enformighet eller rättare enkelhet i tongångarne lätt och gerna i minnet. Samma längtan, saknad, trohet och innerlighet, som ligger i folklynnet, igenfinner man i deras sånger, hvilka alla hafva karakteren af improvisationer och anslå hos åhöraren alla de känslor, som de äro ämnade att väcka. Vi .togo slutligen farväl af den gamle hedersmannen och hans vänliga familj. Natten var mörk och regnig, och magistrarne ledsagade oss till gästgifvaregården. På morgonen föll ett kallt och genomträngande regn. Vi beslöto det oaktadt att fortsätta vår resa till Fahlun, förnämsta staden i Dalarne, hvilken var omkring fyra svenska mil aflägsen. Vår färd gick längs elfven, den vi två gånger. foro öfver på flottbroar, genom en bördig, vacker och tätt bebygd nejd. Höjderna. som här voro betydligare och djerfvare än j Vesterdalarne, reste sig i sin mörka skrud at granoch tallskog mot. sydost i långa sträckor, lemnande en bred dal öppen för elfvens vandringar. Denna dal, som är från en halt till tvåtredjedels mil bred, bestod nästan helt och hållet af inhägnade sädesfält. hvarföre vår förd