Aftonbladet – 23 mars 1858, sida 2

för alt göra rättvisa ät stadens irgamla sjömansrykte och smickra parisarnes universalitet, det är allt detta tillsammans — med den egyptiska obelisken midt uti — bildande ett mångsidigt och alltid med outtömlig nyhet underhållande helt, som gifver la Place de laoncorde? dess i sitt slag förmodligen ensamma karakter och gör den till en offentlig plats utan like, måhända utan rival. Och sedan detta hvimlandeo, jägtande, rastlösa lif, helst en middagstirama, då från sta-dens alla kanter, från alla de här utmynnande: gatorna, en forsande menniskoström vältrar nt åt Champs Elysåes dessa tusentals ekipager, korsande hvarandra i alla möjliga riktningar, denna oräknelighet af ryttare, denna öfver det hela kringströdda mängd af fotvandrare utaf alla tänkbara slag, de mest olika kostymer,. modlejon och invalider, araber, perser, ljus-blåa bluser, engelska lorder, markiser från S:t Germains-hotellerna, grisetter, grefvinnor, aktriser, negrinnor, normanska ammor,; skottska småherrar, bruna savojarder, småfröknar i sammetsmantiljer, tiggarungar i — nära nog ingenting, gaminer och apelsinförsäljerskor, och så soldater till fots och militär till häst, i hundra sorters olika uniformer, den ena — jag måste tillstå det — barockare än den andra (kejsardömets uniformsfantasier Synas. mig i allmänhet mindre lyckliga), och Ppolis-betjenter här och polisbetjenter der, och dessa svarta kavalleripatruller, hvilka likt melodra-matiska figurer spöklikt röra sig i mystisk skridt fram och åter öfver scenen! ... Hvilkeri brokighet, omvexling, nästan oändlighet! Men det är egentligen icke om folkhvimlet och rörelsen på denna plats jag här vill tala. Paris befolkning är stor nog att ge lif och trängsel åt smrartsagdt hvarje vrå af denna stad; Concordeplatsen företer i detta afseende icke någonting mera påfallande än t. ex. bu-levarderna, der det alldeles icke behöfves nå-gon sådan särskilt anledning som den perske prinson Mirza Hackmats (sic!) begrafning häromdagen, för att åstadkomma hela dygnet en trafik, som i andra städer skulle betraktas som en uppståndelse. (Tillåt mig i parentes säga, att äfven jag var visserligen med om att gapa på den persiska ståten, jag bland säkerligen femhundratusen andra nyfikna; jag fick en skymt af den yngre prins Mirzas gyllne mössa med den svarta plymen, och jag skattar mig lycklig att ej hafva för Qenna himmelska syn blifvit nedtrampad i bulevardens: upplösta Macadam.) Alltså, härom är här ej närmaste frågan, men om platsen sjelf, och: för att så mycket som möjligt oförhindradt anställa mina betraktelser deröfver, väljom ögomnblicket af en aftonstund, då dagens hvimmel någorlunda saktat sig och då månen breder sin magi öfver hela denna makalösa skådeplats; då alla dessa hundratals gaslyktor brinna som bleknade spökeldar ,och obelisken kastar en bred egyptisk skugga utåt Champs Elysdes. Jag älskar Concorde-platsen företrädesvis under denna romantiska belysning och med dessa sombra skuggor; man skall om dagen studera den som den är, man eger månskensqvällen för att fördjupa sig i den vidtomfattande tanken på hvad allt den varit. Det har blifvit sagdt, att den, som skrifver en historik öfver den franska hufvudstadens gator — såsom mer än en gjort — den skrif-ver egentligen Frankrikes historia med detsamma. Om detta i sin allmännelighet är riktigt, gäller det i sanning icke minst Con-cordeplatsen, åtminstone för eu viss stor epok. De minnen, hvilka fästa sig vid detta torg alltifrån dess första anläggning, som da-terar sig från 1760-talet, bilda en hel krönika och en lång serie af historiska tragedier. De: fleste, hvilka, makligt utsträckta i sina landåer, i dag gunga fram öfver denna plats, veta knappast hälften af detta, och af alla är det måhända ingen, som tänker tillbaka derpå. Jag har redan sagt, att platsen, ungefär sådan den ännu är, daterar sin anläggning från 1760-talet; den blef dock icke fullkomligt färdig efter sin första plan förrän inpå följande decennium, oaktadt Ludvig den femtondes stat (efter hvilken torget också först kallades ?Place Louis XV?), derstädes högtidligen hade blifvit aftäckt år 1764. På de fyra hörnen af piedestalen till denna ryttarstod voro anbragta lika många allegoriska figurer, af Rättvisan, Visheten, Styrkan och Kärleken till freden; det var på denna piedestal man en dag fann: följande inskrift, tecknad af någon den tidens; oförskämde epigrammatist: ?GroteSjue monument, infåme piedestalt Les vertus sont å pied, le vice est å cheval. Då Ludvig d. 16 som dauphin förmäldes med Marie Antoinette år 1770, gåfvos på denna plats de storartade och sorgligt ryktbara fester, vid hvilka flera tusen menniskor tillsatte lifvet genom de ramlande ställningarne och i folkträngseln, ett elakt omen för detta. kungliga pars framtid, hvilket ej heller undgick de skrockfullas förhisningar och de Pmissnöjdes? hemliga skadeglädje. Detta förebud skulle också verkligen bli sannspådt. FTjugotvå år derefter börjar den blodiga historia på fullt allvar, hvilken skulle gifva denna plats en så hemsk märkvärdighet. Schweizergardet, under gatstriden den 10 Augusti 1792, trängdt genom Tuilerieträdgårdentillbaka till Place Louis XV och Champs Elysees,, massakreras här till sista man, en och en, be-gärande ingen nåd och erhållande ingen oombedd; fera eller sex vagnar lastades med döda endast från .den nuvarande Concordeplatsen, och redan följande dag nedrefs från sin piedestal Ludvig XV:s staty, för att gifva plats. åt en frihetsgudinna i frygisk mössa, impro-viserad af gips och målad såsom vissa forn tidens gudabilder. Lagstiftande församlingen beslöt samtidigt, att torget för framtiden skulle