Aftonbladet – 23 mars 1858, sida 2

Ack, om jag vågade taga henne med mig, tänkte Martha; hennes närvaro skulle vara ett beskydd för mig — jag börjar frukta våldsamheter af den jag skall möta. Han kan dock aldrig hafva hjerta att göra mig något ondt, då jag bär till honom mat och kläder. Någon skymt af tacksamhet — någon mensklig känsla måtte väl ännu finnas hos honom. Vinden susade dystert i träden, som mot öster skyddade gården, då Martha med var-samma steg trädde ut derpå. Månen lyste: med denna klarhet, som är egen för Australiens himmel — ja, med en sådan glans, att hvarje: föremål kastade en djup och skarp skugga. Hon hado endast hunnit halfvägs till: mör tesplatsen, då Mary Chall, som endast låtsat. sofva då hennes matmor gick igenom köket, oförmodadt kom ut ur huset. Den trogna flickan hade varit vittne till det första mötet emellan Amen och hans hustrus Det var hennes hand som borttagit knallbatten på hans: bössa, då den låg nedanför gurmmiträdet, bakom hvilket hon dolt sig. Hon har gått att möta denne förskräcklige man, mumlade Mary, och har ingen till sitt beskydd. Hvad skalljag göra? Hur skall jag kunna hjelpa henne? Om jag gör alarm i huset, få alla veta att hennes man är en förrymd missdådare, och hennes hjerta skall brista af sorg och skam. Hundarnebs utropade hon, träftad af en hastig ingifvelse. En sådan tankös fjolla jag är, som kunde glömma dem b Liksom alla kolonister i Nya Holland höll Georg Chason ett koppel vackra och starka spårhundar. I händelse af osäkerhet på orten äro de af högt värde, ty de jaga de fogelfria med hejdlös ihärdighet. Dessa frukta mera sina fyrbenta förföljare än sina uppreade likar, ty om de en gång kommit dem vå spåret, kan ingenting annat än blod lugna lem. (Forts.)