Aftonbladet – 23 mars 1858, sida 2

TJUGONDE KAPITLET. — — Det är den timma, Då öfver ängen hvitar qvällens dimma Och aftonrodnan purprar vesterns sky För mörkrets välde dagens genier fly. Pope. Dagen hade varit lång för Martha. Under hennes brors och Dicks bortovaro förrådde sig hennes ångest, att de skulle sammanträfta med Amen Corner, genom många utbrottafnervös otålighet, och den arma qvinnan kunde åter andas fritt, först när hon såg dem återkomma. Gud vare lof! hviskade hon för sig sjelf, intet ondt har händt dem. Han har hållit sitt löfte. Det är ganska troligt att reftelbössorna, hvarmed de alla voro beväpnade, lika mycket bidrogo till deras säkerhet, som Amens ordhållighet, ty han hade lurat på dem under deras promenad. Sedan hon fått medel att bekosta sin brottslige makes fiykt-från Australien, kände Mi tha vida mindre fruktan att möta honom. Hon beslöt emellertid, försigtigt nog, att icke taga med sig penningarne, utan först uppgöra vilkor med honom; mat och kläder hade hon emellertid lofvat medföra. : Det var ej förrän efter midnatt; huset var tillräckligt lugnt, att den darrande gvinnan kunde våga verkställa sitt beslut, och då hon slutligen hemtat mod dertill, stannade hon nästan vid hvarje steg, af fruktan att väcka de sofvande. Lik en brottsling smyger jag mig fram, tänkte hon, och darrar som en tjuf för mina egna steg. Och dock vet jag att min afsigt är god. Då hon kom till köket, der Mary Chall sof, var hon tvungen att fördubbla sin varsamhet, för att icke störa henne. Som det tycktes, sof hon emellertid djupt och lugnt.