Aftonbladet – 20 mars 1858, sida 3

MMMM aflägset beläget schäferi och väntades ej tillbaka förrän på aftonen af den dag, då Amen Corner och hans medbrottsling anträdde sin vandring. Fårherden Crump hade åtföljt honom, följaktligen voro endast de trenne qvinnorna vid gården — ett förhållande hvarom bofvarne lyckligtvis voro okunniga. Martha kände en besynnerlig förstämning, der hon satt i sitt enkla, men trefliga och väl försedda rum, och ur stånd att slå bort de oroande föreställningar, som öfverväldigade henne, steg hon upp och lemnade rummet för att genom sysselsättning blifva dem qvitt. Nej, det är fåfängtl sade hon, sedan hon delat ut majs bland sina befjädrade gunstlingar. Jag vet mig aldrig mer än en gång förut känt en så förskräcklig beklämning. Detta ställe är så ensligt; och dock vet jag icke hvarföre jag skulle oroa mig deröfver,, tillade hon; ty 1 ensligheten bor lugnet. Amen skall aldrig fiuna vägen hit. Föga anade hon att samma stund hon sökte trösta sig med denna föreställning, den make, hon så mycket fruktade att möta, lurade på hvarje hennes rörelse, gömd bakom stammen af ett gummiträd. Utan begrepp om den förskräckelse, som väntade henne, gick Martha med raska steg uppåt höjden, hvarifrån man hade utsigt öfver hela sträckningen af Mount Macedon och en del af svarta skogen. Det var i det djupaste mörker af dess vildmarker och träsk som rymmarne slagit upp sitt tält. Hvad här är ensligt,, sade Martha med en suck; hur lycklig skulle jag dock vara här om — Om hvad för slag 2 frågade en: röst,bakom henne. Hon studsade och vände sig om; föremålet för hennes beständiga förskräckelse, skuggan på hennes lefnads stig, stod framför henne.