och allt hvad värden hade lockat ut loss upprepäde3s nu för de nykomna, beledsagadt af åtskilliga rätt foliga kritiska anmärkningar rörande våra värda personligheter. Efter en eller par timmar inbars mera hö, och de två skräddarne och deras körsven bäddade syskonsäng. Vi hade knappast huninsomna, förrän der kom ännu en resenär. Det är jag, postbudet, sade en qvinnoröst. Härpå vaknade hela sällskapet, och historien om de två långväga resandena berättades omigen. Under samtalets lopp erfor jag, att flickan förde posten tre och en tredjedels svensk mil en gång i veckan, för hvilken möda hon erhöll 24 rdr rgds årligen. Det är ett sty!t arbete, anmärkte den puckelryggige skräddaren. Ja, men man är så illa tvungen, svarade flickan. Efter hennes bortI gång fingo vi vara i fred, och lyckades sent omsider att få sofva litet. Om morgonen gjorde vi alla vår toilett gemensamt i samma rum, utan att det minsta genera oss för hvarandra, och med en resandes förlåtliga nyfikenhet anmärkte jag mina många olika sofkamraters ovanliga snygghet, och jag kan icke underlåta att vitsorda densamma, helst de svenska stadsboerna hafva för sed att säga, att en förfärlig osnygghet herrskar bland allmogen. Vi fingo kaffe, och uppgjorde med skräddarnes skjutsflicka, :tt hon skulle taga oss med sig i bakskjuts. Vår vän ville icke taga betaldt för vårt nattläger. lika litet som för vår förplägning, hvarföre jag stack en bankosedel i handen på lille Pehr, hans förstfödde, förmanande honom att taga vara derpå och använda den väl, när han en gång blef stor. Det goda folkets förnöjelse hade inga gränser. Pehr måste räcka fram sin lilla mun att kyssas och kyssas igen, och far och mor skakade hjertligt våra händer, och den förstnämde satte sin häst för kärran, för att skjutsa den ene af oss. Måtte Guds välsignelse hvila öfver allt redligt, fattigt och förnöjsamt folk! Vår väg gick emellan skogbeväxta höjder till Siljansforss, ett stort jernbruk vid ett vattendrag, som flyter ut i sjön Siljan. Det var en skön morgon, och vår skjutsflicka, som röjde ganska mycket förstånd, språkade hela vägen med mig. Hon var förtjust öfver att vi så lätt kunde göra oss förstådda af hvarandra. Då jag först såg er i afse, sade hon, tyckte jag att I van svenskar. Alla de utländningar jag såg i Stockholm sågo så mörka ut, men I båda han så ljusa och vänliga ansigten. Hon frågade mycket om de heliga orterna i Palestina samt religionen i Amerika. . Hon hörde synbarligen till de så kallade läsarne, hvaraf det efter hennes utsago måtte finnas många i Dalarne. Det är en skam, sade hon, att vi arma menniskor måste betala så mycket till kyrkan, antingen vi tillhöra den eller ej. Våra utskylder stiga till 40 riksdaler riksgälds om året, af hvilka 10 i Mora socken gå till ERE De säga att han har en inkomst af 24 skilling i hvarje timma af sin lifstid. Kung Oscar önskar att ge oss fri religionsöfning, och så bör det vara, men presterna äro allesamman emot honom, och presterna regera bönderna, och så kan han ingenting göra. Qvinnan var 31 år gammal och synbarligen medtagen af styft arbete. Jag frågade henne om hon var gift, Nej, svarade hon och såg suckande ned på förlofningsringen på sin hand. Ack, fortfor hon, vi äro alla fattiga. -Sverge är ett fattigt land; vi hafva bara jern och timmer, intet hvete eller bomull eller silke eller socker, som andra länder. Under det vi foro utföre till gästgifvaregården Vik, uppfångade vi en skymt af sjön Siljan söderut, och mot öster det höga tornet af Mora kyrka. I Vik, der vi funno samma enkla och ärliga slags invånare, skilde vi oss vid vår följeslagerska och vår Kettbovärd, som ännu en gång å Pehrs vägnar tackade oss, i det han för sista gången skakade hand med oss. Vi hade nu präktiga hästar och en god väg, som gick öfver en skogbeväxt höjd, hvilken var alldeles betäckt af lingon. Från den sista sluttningen sågo vi ändtligen Mora, beläget vid ena ändan af sjön Siljan och midt uti en bred och fruktbar dalsträckning. Två mil i öster syntes Orsas tornspira och söderut på en ö i Siljan Sollerö stora kyrka. Här kan ni se tre kyrkor på en gång, sade vår körsven mycket stolt. Det kunde vi också, och dertill ett stort ståtligt värdshus — den mest välkomna syn för oss efter fem dagars potatesdiet. Stockholm d. 25 Sept. 1857. Ar os rr ooo a pe