Aftonbladet – 15 mars 1858, sida 2

de eviga grundvilkoren för samhällens bestånd, så måste ödmjuk tro, villig sjelfförsakelse, lugn pröfning och ett mod, som icke tröstar på egen, utan på Guds kraft, gripa verket an; så får icke saknas den fina känsla för menniskovärde och den åktning för svaghetens rätt, hvilka i förening med nyss angifna egenskaper alltid utgjort den sanna ridderlighetens kännetecken. Edert stånd har: aldrig: saknat män, som -i denna anda werkat för fäderneslandets väl, och våra bröst vidgas vid tanken. på huru de lyftat och frejdatvårt land: Eder är ett dyrt arf tillfallet, dyrt äfven i den mening att det:kräfver stora roffersatt vårda och vidmakthålla. Eder uppgift är att sammanhålla samhällets krafter och leda dem uppåt. Lösen eder uppgift, I Sverges: riderskåp och adel, gån framföre i den fosterländska striden för Hvad BKeligt, sant och godt är, och vi, som vid samhällets rötter arbeta i stilla och obemärkt, men ej derföre mindre maktpåliggahde verksamhet, skola med glädje och stolthet se upp till den ädla krona, som utgör nejdens prydnad, och hvars ostörda blomstring innebär löftet om en ny framtid af utveckling och förädling. Om det förnämligast är Poeten :och hofmannen som göra sig gällande i talet till adeln, är det endast den stränge straftpredikanten som uppträder inför borgareståndet: Edra yrken älska icke tvång, de vilja icke att man sätter gränser för deras verksamhet. Så vidt jordens yta sträcker sig, söka de för sig ett utrymme; så långt vetenskapen framträngt med sin forskning, vilja de tillgodogöra sig dess upptäckter. Denna lifliga, rastlösa frihetssträfvan, som vill öfverstiga hvarje hinder, nedbryta hvarje hämmande skranka, har sin stora betydelse på det menskliga samhällslifvets utveckling, allenast :den förstår att regelbinda sig sjelf, allenast den fattar; att ingen frihet kan bestå utan ordning, och ingen ordning vidmakthållas utan oinskränkt undergifvenhet under den gudomliga vilja, hvilken hvarje mensklig lagstiftning bör söka att afspegla, Edra yrkens: blomstring utgör ett vilkor för fäderneslandets välstånd. Vid riksmötets början hade båda nått en förut okänd höjd. Månne vårt folk emottog välsignelsen med det sansade ödmjuka sinnelag, som icke sätter sitt hopp till de ovissa rikedomar? Under riksdagens fortgång frambröt en storm inom handelsverden, som sträckt sina härjande verkningar äfven till oss. . Hafva vi väl äfven mött olyckan med den lugna tillit till en allgod faders oboe som höfves kristna? Må vi ödmjuka oss under Herran tuktan och låta den lända oss till varning, må vi öfverlemna oss i hans händer och lita på hans hjelp. Men poesien har synbarligen stor makt öfver vår talare; och han öfverlemnär sig ånyo deråt, då han för bondeståndet uppdrar följande idylliska skildring: Till eder, redlige Dannemän, vill presteståndet innan .skilsmessans stund uttala sin hiertligd, trofasta afskedshelsning.; Vi: lyckönske -Ederock oss att ändtligen hafva afslutat detta långa riksmöte, vi lyckönske! eder och oss att oräsider få återvända till våra hemorter och till vår egentliga kallelses värf. Der träffas vi åter, men i trängre kretsar, der vänner lättare mötas och båttre igenkänna hvarandra än under riksdagens omsorger om -mångahanda och derunder. uppkommande meningsyttringar: Der, så. är vår glada förhoppning, skola vi-troget samverka till båtnad för fäderneslandet härnere genom att troget söka efter fäderneslandet derofvan. Der skola vi räcka hvarändra trofasta händer atthålla ordning: och goda seder vid makt, der skola vi vårda oss om de fattiga och sörja för de värnlösa och öfvergifna; der skola vi framförallt söka att till goda kristna och goda medborgare uppfostra det slägte, som, gifve Gud, visare, bättre, frommare än vi, en gång skall inträda i vårt arbete. På detta odlingsfält växa tistlar och törnen, som icke uppryckas utan att såra den hand, som griper omkring dem: men när det gäller Guds åkerverk, så få vi icke draga hånden tillbaka, om än den blöder under arbetet, vi måste hålla på att bereda marken, att rensa, planterå och vattna och hoppas på arbetets välsignelse af Honom, som växten gitver.