Aftonbladet – 15 mars 1858, sida 2

ket jag tviflar. på; så blir det under en-makes beskydd. f Styrmannen bet sig i läppen af. harm och lofvade. dyrt inom sig att, hända hvad som ville, skullev aldrig -kaptenens: dotter blifva-en annans hustru. 0 Emellertid fortsatte Mary Owen sin väg på oceanen. i FJORTONDE KAPITLET. Hvem ha vi här? Medborgare af skogen Och riddare af landsvägen — Det ligger en stor sanning i ordspråket: det är icke allt guld som glimmar. Många sorå flyttade ut till Australien som nybyggare — vi tala nu om tiden före guldets upptäckande — förestälde sig: det som ett fullkomligt Arkadien. De hade genom beskrifningar fått lära, att klimatet var mycket helsosamt, att landet var bördigt och att den, som hade starka armar och ville arbeta, kunde förskaffa sig ett rikligt lifsuppehälle: Mycket af-detta funno de sant, men det var er svårighet —— ja en verklig fara som ej ingått i deras be räkningar; den gällde isynnerhet landtbrukarne, hvilka, spridda i de ofantliga, vidsträckta. delarne af landet och på långa afstånd från hvarandra, voro utsatta för anfall, icke af vilda djur, ty landet är fritt för dem — men för den grymmaste af alla varelser — menniskan: den förrymde brottslingen, lättingen, oduglingen. Det är väl sant att om de blefvo tagna, dödades de utan miskund, men detta gjorde dem endast så mycket vildare, ty de visste hvad de hade att vänta, både af styrelsen och kolonisterna; efter någon grym våldsbragd förnade sig stundom dessa senare i en allmän agt på ert då de nedskötos med lika liten seremoni som de röda indianerne af Amerika första nybyggare. : Omkring fyratio mil från Melbourne, i en vidsträckt landsträcka, bekant under namnet: sordonska nybygget var — såsom våra läsare åminna sig att Georg Ohason i brefvet till