Aftonbladet – 13 mars 1858, sida 2

och utrymmet skulle icke räcka till, om man ville uppräkna alla de mångartade och olika l bilder, som hon i en oafbruten följd förde fram för den danska publiken, alla genialiskt uppfattade och genomförda med en flit, en omsorg om enskiltheterna, ett fulländadt herravälde öfver medlen, hvarigenom först snillet erhåller sitt rätta värde. Det är ingen af våra stora diktare som icke står i skuld till hennes snille. Vi skola icke tala om den diktare, som i lifvet står henne närmast, och som har skapat en ny diktart för den danska scenen; hnru högt Heibergs vådeviller än stå i konstnärligt hänseende, skulle de likväl måhända knappast ha funnit anklang och vunnit insteg, om de icke af henne blifvit. framburna för folket. Men Oeblenschläger, Hauch, Hertz, ja sjelfva Holberg, alla de som skapat och uppehållit det danska lustspelets och dramats berömdhet, alla. dessa hafva mistat en af sina yppersta tolkar. De hafva alla lidit en förlust, som icke är lätt att utplåna, men ingen af dem en så stor som Hertz; det är uppenbart att han, vi vilja icke säga skref sina dramer för henne, men att han var inspirerad af hennes anda och knappast skulle hafva skapat en Ragnhild, en. Jolanthe och en Ninon, om han icke hade vetat. att det fanns en konstnärinna, som förmådde personifiera det ideal; hvilket under skapandet föresväfvade honom. Och häruti ligger den betydelse, som fru Heibergs bortgång från scenen skall hafva för vår dramatiska litteratur. Den dramatiske diktaren röner lika mycket. om icke mera inverkan af dem, som skola gifva hans personer lif, som skådespelaren af diktaren. Diktaren skall icke kunna arbeta i lugn och oberoende af andra afseenden än konstens, när han arbetar med vetskap att det icke finns någon, som förmår följa hans tanka, uppfatta och förkroppsliga den. Men det var icke blott åt våra stora diktare som fru Heilag var en trogen, intelligent och genialisk medarbeterska, hon försmådde icke heller att räcka sin hand åt nybörjaren, den famlande. osäkre författaren; många rädda försök, som utan henne skulle hafva hemfallit åt en viss och ögonblicklig död, blefvo. genom hennes hjelp frälsta från undergång och funno ett mildt emottagande. När fru Heiberg hade öfvertagit en rol i ett stycke, voro utsigterna till en lycklig utgång alltid oändligt större. Och när hon väl hade mottagit rolen, då kunde man också vara säker på att hon åtog sig den med hela sin själ, hela sin kraft och vilja. Hon var blott en menniska, och hon kunde misstaga sig — vi hafva sjelfva icke dragit i betänkande att framhålla och fästa uppmärksamheten på de enskilta fall, i hvilka snillet ett ögonblick tycktes gifva vika för rutinen eller mantret — men när hon misstog sig, då var det henne ovetande och emot hennes vilja, aldrig af förnäm likgiltighet för eller ovilja emot det stycke eller den rol, hvars väl och ve författaren anförtrott henne, de måtte vara huru obetydliga och intetsägande som helst. Var fru Heiberg sålunda den danske författarens bästa hjelp och tröst, så har hon å andra sidan åtminstone i lika hög grad förstått att göra den danska allmänheten mottaglig för utlandets diktare och författare. Hjeltinnorna i Shakespeares lustspel hafva knappast någonstädes i verlden funnit en mera hänförande framställning, och svårligen kan nian tänka sig Scribes förnäma damer, till och med i författarens eget fädernesland, återgifna med större hållning, behag och snille. Det engelska lustspelet och den nya franska komedien i deras yppersta prestationer hafva tillsvidare samtidigt med fru Heiberg tagit afsked från den danska scenen. Häruti ligger till en del den betydelse, som hennes afsked skall hafva på folkets konstnärliga uppfostran; men också blott till en del; ty vi befara, att hennes bortgång skall hafva ännu en betydelse, mera ingripande och mera mångsidig. Fru Heiberg bemödade sig icke blott att återgifva idealet, men det lyckades henhe ofta att hinna det; utan attsjelf vara hvad som i dagligt tal kallas en skönhet, förstod hon att gifva hvarje karakter just den skönhet, som passade för densamma, Öfver hennes hela framträdande lågo utbredda största säkerhet och lugn; hvarje hennes ställning och rörelse var plastiskt skön, de största kontraster förstod hon att förena i den mest fulländade harmoni. Hon var aldrig, icke ens i de lägsta komiska roler som hon spelade, vulgär; on förstod den stora konsten attiakttaga måtta. Hennes organ var ett af dem, som man blott sällan finner hos oss; det var fylligt, kraftigt, välljudande, tydligt, och det danska språket fick från hennes mun en melodisk klang, som det ofta saknar, och som till och med hänförde utländningar, hvilka knappt förstodo de ord, som hon talade. Man kan icke i aln och tumtal uträkna huru stort inflytande en sådan konstnärinna genom mångårig verksamhet utöfvar på ett folk, midt ibland hvilket hon uppträder; man kan icke med matematisk noggranhet påpeka de eller de resultaterna, som hon åstadkommit; men lika säkert som man vet, att ett Thorvaldsens museum utöfvar ett välgörande och moraliskt inflytande på smaken och konstkänslan, lika obestridligt är det, att en fru Heiberg är en mäktig motvigt emot de attentater, som i en stor stad och i ett jäsande, oroligt, alltid framåtsträfvande, aldrig tillfredsstäldt, evigt efter nya omvexlingar och nya retmedel fikande samhälle göras och nödvändigtvis måste göras på den goda smaken och på foldkets konstnärliga moralitet. Scenen och nationen hafva nu mistat denna I konstnärinna, och det är sorgligt att tillägga,