Aftonbladet – 13 mars 1858, sida 2

Med stormen förenade sig slutligen ett förfärligt störtregn, föregånget af en röd, flammande blixt, som för ett ögonblick visade sjömännens bleka, allvarsamma drag, der de stodo hvar och en på sin post. De som äntrat upp för att refva seglen, syntes för de båda vännernas inbillning såsom stormens andar, sväfvande i luften. Regnet störtade ned i stora tunga droppar, som föllo med ett doft ljud emot däcket. Stundom öfverröstade ett jemmerskri af qvinnorna på mellandäcket vågornas dån, hvilka nu började slå upp öfver relingen, och vindens tjut, hvilken liksom gäckande härmade deras ångestrop. Blistarne blefvo förfärliga; det tycktes som elementerna sluppit lösa eller som om alla onda andar, som 1egat bundna, fått en fridag. Refva storseglet! ljöd kaptenens röst genom roparen. Oaktadt svårigheten att utföra befallningen blef den verkstäld. . Rodret dikt om styrbord! skrek han till mannen vid styret. ; Ja, ja!, svarade den gamle sjömannen. Hur lyder hon ? frågade chefen. Präktigt! Och präktig är honn, svarade den förre. Hör ej kapten hur hon fnyser, då hon står skummet från bogen. Mary Owen har gått emot en värre storm än denna. Det kan icke vara någon värre, mumlade förste styrmannen, som stod nära honom, om ej djefvulen sjelf skickar den på 0oss. . Orden hade icke förr kommit öfver hans läppar, än en förfärlig blixt — liksom för att bestraffa hans gudlöshet i en sådan stund — besvarade honom. Det blef ett ögonblicks tystnad och derefter ett brakande dån, hvilket. ljöd i de närvarandes öron som om hela verlden störtat tillsammans. Blixten hade träf