Aftonbladet – 13 mars 1858, sida 2

Tomp, sade hans förman, kalla upp förste styrmannen. Mannen rörde vid hatten och försvann nere vid gångbordet. Inom några minuter kom förste styrmannen på däck; han såg förtretad ut och upphettad af drickande. Uff! mumlade han, den gamla visan börjar nu igen! Men Mary Owen står nog bi; en bättre skuta flöt aldrig på vattnet. Ni gjorde klokare i att gå till edra hytters, tillade han i trumpen ton och vände sig tvärt emot de båda vännerna. Vi behöfva inga landkrabbor här. : Dick påminde honom lugnt att han ej hade rättighet att gifva dem några befallningar. Men jag kan få det, svarade han häftigt, och med en förfärlig ed tillade han, att han då nog skulle veta att göra sig åtlydd. I denna stund började seglen fyllas, som andre styrmannen förutsagt, och vågornas skummande kring bogen på fartyget öfvertygade Dick, att det sköt hastig fart. Alla man kallades på däck och kapten Morgan kom upp, insvept i sin kavaj. Himlen vare lof! tänkte de unge männen, då de hörde honom utdela sina befallningar med sans och bestämdhet, han är nykter. Deras öde skulle måhända blifvit förfärligt om befälhafvaren på Mary Owen ej varit det under en sådan natt som den det var nu deras öde att öfverlefva. Det är förvånande hur kort tid stundom förflyter mellan de första förebuden till en storm och dess fullautbrott i allt dess raseri. Inom mindre än en timma var himmelen, hvilken nyss syntes fullkomligt klar, öfvertäckt med tjocka moln; ej en stjerna syntes och skeppet börjadv gnissla och jemra sig som en lefvande varelse, der det slungades genom de skummande vågorna.