Aftonbladet – 13 mars 1858, sida 2

uppfylles. Riksdagens sista akt. Någonting i hög grad karakteristiskt för våra riksdagar är den oerhörda massa af tal, som derunder konsumeras. Vi mena: naturligtvis ej dem, som hållas under gången af diskussionerna, utan blott dem af mera ceremoniös art, som vexlas vid riksdagens börjat och slut. Vid utgången af den nyss afslutade ha de utgjort ett antal af ej mindre ät några och femtio, oaktadt en mängd tal till de kungliga personerna och deras svar derå vid detta tillfälle, till följd af konungens sjukdom, blifvit indragna. Att största delen af dessa tal falla inom den officiella frasens och de granna flosklernas område, är en känd sak, och de nu senast hållna ha i de flesta fall ej aflägsnat sig derifrån. I ett och annat af dem finner man dock åtskilligt, som ej , saknar sin mer eller mindre tydliga mening, och det är derför vi ur detrika förrådet göra några utdrag af sådana ställen, öfverlemnande åt läsaren att sjelf gifva kommentarierna. Vi göra då början med följande utdrag ur landtmarskalkens afskedshelsning till kronprinsen-regenten : , Då H. M:t konungens beklagliga sjukdom — för hvarje svensk en anledning till oro och bekymmer — föranledde nådig: proposition: till rikets ständer angående riksstyrelsens öfverlemnande i Eders Kongl; Höghets händer, såg ridderskapet och adeln deri ett nytt prof af H. M:ts huldhet och vård om fäderneslandets angelägenheter. Om nemligen också den ordning, våra lagar för regeringens förande i ett förutsedt och med det inträffade likartadt fall bestämma, hittills ej visat sig menlig, må man likväl erkänna, att den ej står väl tillsammans med andan af den styrelseform, som af ålder varit Sverges. En odelad konungamakt, stark inom af lagen utstakade gränser och tryggt hvilande på det säkra stödet af folkets frihet, sådan är dess genomgående grundsats, i hvars fasthållande ridderskapet och adeln ser en borgen för fäderneslandets lycka, och ridderskapet och adelns bifall till det kongl.förslaget torde i främsta rummet vara att betrakta såsom ett uttryck af denna åsigt. Under ett öppet uttalande häraf må det likväl vara ridderskapet och adeln tillåtet att äfven uttrycka de känslor af fast förtroende till Eders Kongl. Höghets fosterländska sinne, dess kraftiga vilja och varma nit för allt, som kan befordra den skandinaviska halföns inre välstånd och yttre oberoende, hvilka medgåfvo ridderskapet och adeln att med lugn se på E. K. H. lagd den börda, från hvilken den vördade konungen ansett för sin helsas återvinnande nödigt att under en längre tid befrias. På denna del af landtmarskalkens tal svarar regenten: Om än tankarne varit delade i afseende på sättet för ordnandet af rikets styrelse under min vördade faders beklagliga sjukdom, måste dock alla betänkligheter hos mig upphöra i den stund folkets ombud, i öfverensstämmelse med konungens framställning, uppdrogo åt mig att i hans namn öfvertaga de regeringsomsorger, försynen icke längre tillät honom att bära. Mina pligter såsom son och såsom svensk furste utstakade detta mitt beslut och den väg jag derefter hade att gå, och med klart medvetande af det dyra ansvar, som blifvit hvälfdt på mig, lydde jag min konungs och folkets kallelse. Attridderskapet ock adeln, då den sålunda, i stöd af sin uppfattning af vår styrelseform och folkets önskningar, ät Svea rikets kronprins uppdrog att vårda riksstyrelsen, äfven leddes af personlig tillgifvenhet för mig och förtroende till min allvarliga vilja, mitt svenska sinne, kan icke annat än mana mig till tacksamhet och till att redligt och oaflåtligt sträfva att rättvisa eder förväntan. Erkebiskopen tackar regenten för hans hägn om statskyrkan i följande strof: Presteståndet skyndade med de öfriga stånden så mycket hellre att åt Eders Kongl. Höghet öfverlemna regeringsomsorgerna, som det väl kände, att de angelägenheter, hvilka af presteståndet i främsta rummet handläggas, också för E. K. H. äro dyrbara och heliga och af E. K. H; hafva att påräkna den insigtsfullaste och ömmaste omvårdnad. Värdes, allernådigste kronprins och regent, emottaga presteståndets hjertliga och oförstälda tacksägelser för det hägn E. K. H. skänker kyrka och skola, för den kärlek, hvarmed E. K. H. omfattar evangelisk-luthersk tro och bekännelse, för den kraftiga uppmuntran, hvarmed E. K. H. främjar alla goda studier, allt ädelt vetande, all skön konst. N Och kronprinsen svarar: De känslor af förtroende och tillgifvenhet I för mig uttalat äro mig dyrbara och — jag tillägger det — icke oväntade. De förvissa mig om att, un-. der uppfyllandet af de mångfaldiga och ansvarsfulla pligter konung och ständer mig pålagt, jag icke skall sakna deras förböner, hvilkas kall det är, att i lära och föredöme visa oss den väg vi alla hafva att gå; om vi vilja fullgöra hvad oss tillmätt blifvit. För edert erkännande af min djupa vördnad för den heliga lära I ären kallade att vårda, af min kärlek till vetenskap och konst och till allt annat, som kan bidraga till vårt folks upplysning och förädling, tackar jag eder lika uppriktigt. Skola och vetenskap stå till rikets presterskap i gamla och oförgätliga förbindelser, och må de under sin fortgående utveckling ständigt njuta af edert upplysta hägn! På det tal, som vid samma tillfälle hölls af borgareståndets talman, svarar kronprinsenregenten bland annat: För den tillit I hysen till min allvarliga och redliga vilja att till rikets ära och välfärd utföra det höga kall, med hvilket jag blifvit beklädd, hembär jag eder, mine herrar, mina lifliga och hjertliga tacksägelser, och jag ber eder vara öfvertygade om, att jag till sin fulla betydelse uppskattar de heliga förbindelser, som detta folkets förtroende ålägger mig. Med det trogna och upplysta bistånd jag framgent vill påräkna af borgareståndet, hyser jag emellertid det glada hopp, att vi skola se landet fortskrida på den bana af andligt och materielt välstånd, som det beträdt. : Af de fyra och tjugo afskedshelsningarne och svaren derå, som vexlades mellan ståndens deputationer och deras talmän, ha vi Bygebid ap 0 SEE tär BT EI IA EERE