Aftonbladet – 13 mars 1858, sida 2

fat stormasten, som föll, till en del öfver skeppets reling, till en del på däcket och i fallet slet sönder rår och vanter som det varit fina trådar. Skeppet krängde förfärligt åt ena sidan, och qvinnornas jemmerrop, både i första kajutan och mellandäck, ökade nattens fasa; men ehuru stor förvirringen än var, ljöd kaptenens starka röst genom stormens dån, utdelande sina befallningar med lika mycket lugn, som om resan varit fullbordad och Mary Owen färdig att gå i hamn. Kapa masten! kommenderade han. Dick och Frank följde de öfrigas exempel, ryckte till sig en handyxa och började arbeta. Det gälde lif eller död. Slutligen föll masten med ett doft ljud i hafvet. Ett hurrarop ljöd från allas läppar. Den största faran var förbi. ; Det låg något obeskrifligt lifvande i denna kamp emot stormen, att än slungas ner i oceanens djup än upp på de skyhöga vågorna, och det förfelade icke att utöfva en viss tjusningskraft på Dick. Så ung han var, hade lifvet dock blifvit honom temligen likgiltigt, och då den rasande stormen småningom stannade af till en måttlig blåst, kände han nästan en saknad att han ej längre fick pröfva sitt mod och sin ihärdighet. Flera. af sjömännen yttrade på sitt enkla, ärliga sätt sitt loford öfver de båda vännernas köld och sinnesnärvaro, och. kaptenen var högljudd i sitt beröm; de hade verkligen varit en god hjelp. I ären födda för sjön, sade han och skar kade hjertligt deras händer; ,det är stor skada att I åter skolen lemna den. Ett par års öfning, och I skullen kunna föra ett skeppY Mycken tack, svarade Frank med. ett hjertligt skratt; men till trots för alla sjölifvets behag föredrar jag landet. (Forts.)