DEt vill synas, sSöfh om man alltför mycket tog intryck åf den för dagen rådande opinionen, som nu anser det extra statslånet såsom en riksolycka, måhända hufvudsakligen derföre, att man är missnöjd med vilkoren på hvilka det blifvit upptaget. Men om någon förlust drabbar staten i och för denna lånetransaktion så är föga anledning att denna förlust blir minskad genom att rikets ständer nu uppmana -hrr bankofullmäktige att spekulera uti berörde statslåneobligationer. Man har då på den korta tiden af. två månader glömt hvarföre lånet upptogs. Det var visserligen icke för att derpå göra en direkt vinst uti den ränteskilnad, som kunde uppkomna mellan upplåningsoch utlåningsräntan; det var icke heller för att förekomma penningekrisens härjningar inom handelsverlden, ty dertill var åtgärden för långsam, utan det var i ändamål att landets näringar ej skulle för bristande förlagskapital falla i lägervall. Det är detta som var hufvudsakliga syftemålet med ståtens mellankomst, och staten skall erhålla sin skadeersättning genom ökad bevillning. Huru vinnes nu detta ändamål, om man genast börjar att återköpa berörde obligationer eller, som är detsamma, återgälda större eller mindre del af lånet innan det ens blifvit begagnadt. Vid lånets upptagande klagade man öfver den korta återbetalningstiden, och nu är man beredd att vidtaga åtgärder till dessa betalningsterminers ytterligare inskränkning. Hvar står konseqvensen i dessa åtgärder att uppleta, och hvad har egentligen händt, som rimligen berättigar till.ett så planlöst förfaringssätt? Jo, lånetagare hafva ej ögonblickligen infunnit sig mot en här i landet ovanlig räntefot af nio procent, vare sig att åtskilliga företag vid sådant förhållande måste inställas eller att det erfordras någon tid att få fullstätdiga dökumenter i ordning. Funnes här en verklig marknad för obligationer sålunda, att man kunde köpa och sälja efter behag, då vore åtgärden lämplig för att undvika räntelös kassa. Men att tänka sig dessa transaktioner bedrifna i Hamburg, hvarigenom kostnader ör möjliga kursförluster och kommissions-arfvoden tillkomma, förutsätter alltid att någon återförsäljning ej borde ifrågakomma. . Men skulle det nu befinnas, att instundande höst, om ej förr, penningebristen blefve ånyo känbar och bankofullmäktige, på grund af en rikets ständers speciela antydan, återbetalt en större del af det upptagna lånet; i hvad ändamål har det då blifvit upptaget och huru vill man då attstatens primitiva förlust skall blifva ersatt? Alla dessa farhågor, jemte den störande inverkan allt vacklande uti financiela operationer måste utöfva på statens kredit i utlandet, föranleder mig vördsamt hemställa, att utsk:s framställning måtte lemnas utan afseende.