Aftonbladet – 8 mars 1858, sida 3

En riksdagsintrig. Det är vid en riksdag icke åltid de öfvertygande bevisen och de öfvervägande rösterna som afgöra ett ärendes utgång. Stundom beror den af skickligheten i finter, Vi skola anföra ett exempel härå. Till en del är det redan bekant, men för att göra xemplet fattligt för alla måste vi upprepa killigt som redan förut är sagdt. Vid flera föregående riksdagar har fråga varit väckt om att vissa skatter, hvilka bära namnet bevillningar, såsom tullmedlen, t vinsbränningsafgiften, charta-sigillata-medlen m, H., skulle framgent levereras till riksgäldskontoret, som står under rikew ständers omedelbara styrelse, i stä let för till kontoret, som lyder direkt under Kongl. M Ändamålet med detta förslag har varit trefaldigt. För det första skulle det vara mera formenligt att ofvannämde medel insändes från ränterier och tullkamrar m. m, till riksgäldskontoret för att derifrån, enligt den af nderna faststälda riksstaten och Kongl. Maj:ts derpå grundade anordningar, utbetalas ill statskontoret, än att medlen, såsom nu, levereras till statskontoret, som, sedan vederbörliga utgifter äro bestridda, sent omsider lemnar öfverskottet till. riksgäldskontoret. För det andra skulle riksgäldskontoret, om. det finge i första hand emottaga alla bevillningsmedlen, kunna genast utlåna hvad som icke ör ögonblicket behöfves ; och sålunda skulle mycket mindre andel af landets rörelsekapital blifva liggande skrinläst i statskassan och undandragen alla näringarne. För det tredje skulle genom denna utlåning staten erhålla en vida större ränteinkomst af bevillningarne än den nu drager af dem, då, som sagdt, de uppstående behållningarne icke förrän mycket sent komma riksgäldskontoret tillhanda. Förslagen härom hafva vid föregående riksdagarne blifvit förkastade, hufvudsakligen derföre att adelsoch prestestånden velat i dem se försök af de oprivilegierade stånden alt åt ständerna bereda större makt öfver statsmedlen, än de nu ega; ehuru det är tydligt, att ständernas makt öfver statsmedlen egentligen består i de äskade anslägens beviljande eller förkastande, och det aldrig varit fråga om att på minsta sätt inskränka regeringens dispositionsrätt inom den uppgjorda statsregleringen. Äfven vid innevarande riksdag hade ett förslag uti nu antydda riktning blifvit väckt af ene representanten för Göteborg, hr rådman Björck. Han hade nemligen yrkat, att ständerna måtte besluta, det bränvvisbränningsmedlen hädänefter skulle inlevereras till och redovisas af riksgäldskontoret. För icke länge sedan företogs denna motion till behandling i statsutskottet. Som vanligt satte sig de adliga och presterliga ledamöterna emot densamma; men samtlige ledamöterna: af borgareoch bondestånden (äfven sådane som annars vid denna riksdag mest nitiskt gått de begge regeringsstånden tillhanda) röstade för motionen, och statsutskottet ingaf således till stånden ett tillstyrkande utlåtande. För regeringens pålitliga handtlangare inom representationen — landtmarskalken och erkebiskopen — var det nu icke mindre klart än för hvar och en annan, att det i deras ögon vådliga förslaget nu var på väg att vinna framgång. Enär statsutskottets alla ledamöter af. borgareoch bondestånden, till och med, såsom nyss påpekades, hr Murån och Ola Månsson, hade röstat för bränvinsskattens inlevererande till riksgäldskontoret, så kunde det tagas för gifvet, att äfven i borgareoch bondestånden förslaget skulle blifva bifallet. Å andra sidan var det lika säkert att adeln och presteståndet skulle afslå detsamma. Då -stode två stånd emot två.. Frågan skulle bli hänskjuten till förstärkt statsutskott, och der skulle det ju möjligen kunnat hända, att den förseglade sedeln utfölle för den folkliga sidans önskningar, Derför måste frågans dragande under förstärkta utskottets omröstning förekommas med hvad medel som helst. Landtmarskalken och erkebiskopen öfverenskommo således att vägra framställa proposition å bifall till statsutskottets utlåtande. De hade dertill ingen grundlagsenlig rätt, men de togo sig en sådan genom uppenbar förtydning -af grundlagen. Att nu bevisa detta skulle göra denna uppsats alltför vidlyftig, men vi äro beredda att göra det, derest man försöker framlägga någon bevisning emot vårt påstående. — En särdeles fint af hr landtmarskalken och hr erkebiskopen var att ieke helt enkelt vägra framställa något slags proposition -på utlåtandet, utan att blott vägra proposition: på bifall. Hade de gjort det förra, så kunde deras förfarande möjligen ha blifvit draget under -konstitutionsutskottets pröfning och dervid ogilladt. Men nu, då proposition på afslag framstäldes och de begge ståndens majoriteter besvarade den med ja, så kunde de respektive talmännens sätt att handtera grundlagen icke blifva föremål för ofvannämde auktoritets granskning. Som man hade förutsett, -bifölls utlåtandet såväl i borgaresom -bondeståndet. Men som det var: afslaget.af de. begge andra stånden, och, det icke vidkom. statsutskottet, att landtmarskalken . och. erkebiskopen hade vägrat framställa proposition å bifall, . så uppsatte detta. utskott förslag till voteringspropositioner i förstärkt -statsutskott och afgaf memorial. derom till stånden. Ridderskapet och adelir sämt presteståndet lade. detta memorial till handlingarne och tillkännagåfvo dermed sin afsigt att icke deltaga i någon votering öfver frågan. Men om borgare och bötidestånden håde