Aftonbladet – 6 mars 1858, sida 2

och tendenser, som utaf åtskilliga kyrkliga partier i hans namn predikas, ettförkastande, ;j sällan härrörande just af sjelfva tron på Uhristus och medvetandet af denna tros föroligtelser, likasom tvärtom omfattandet af lessa dogmer och tendenser ej sällan är förenadt med denfullkomligaste brist på tro. På samma sätt har artikelförfattaren i den egoistiskg gudsfruktan, öfver hvilken han sätter en gudsfruktan efter katolsk ordning, väl icke inlagt en ny mening uti en gammal term — ty sammanställningen af dessa ord tillhör onekligen, likasom ordet samfundssamvete, den prelatensiska fraktionens egen uppfinning — men gifvit åt dessa sammanstälda ord en mening, som enligt vanligt språkbruk allsicke tillhör desamma. Ty med en egoistisk gudsfruktan förstår han icke, — hvilket af sjelfva den uppstälda motsatsen tydligt visar sig, — den skenbara och hycklade gudaktighet, som för enskilda, jordiska ändamål : omfattar en viss trosform — ofelbart lärer denna allramest vara till finnandes uti de kyrkligt reaktionäras eget läger — utan en sådan, som gör den inre menniskan sjelfständig och fri, som vill sjelf pröfva och ransaka grunden för sin tro, och icke låta sig bindas af något, som hennes förnuft och samvete icke kan tro och omfatta. Denna gudsfruktan är det författaren betecknar med namn af egoistisk, och framför hvilken han gifver en gudsfruktan efter katolsk ordning, d. ä. en gudsfruktan, som ödmjukar sig under kyrkan, — som tror på aflatet och den undergörande kraften af reliker och mera sådant, samt lägger sitt eget samvete uti prestens hand, ett obestridligt företräde. Vill någon ytterligare härom öfvertygas, må han blott läsa på första sidan hans straftdom emot den rådande okyrkligheten. Den som har arbetat sig upp till vissa föreställningar om Guds försyn m. m. — han är sin egen prestn, säger han. Han åberopar till och med bibliska ord om ett all-, mänt, ett andligt prestadöme. När han har tillfälle, -kan han väl nedlåta sig att deltaga i någon gudstjenst, att höra någon predikan, det förra dock med mycket annat i sinnet än tjenarens ödmjukhet, och det senare med förbehållen rätt att öfver undervisningens beskaffenhet få döma. Men kan det då vara något tadelvärdt uti att vilja döma om beskaffenheten af den undervisning, som meddelas ifrån predikstolarne? Kan detta enligt kristna lärans anda verkligen vara någon förmenadt? Eller äro denna läras nu varande förkunnare, är väl den oerfarne studenten, så snart han fått krage på sig och trädt upp på predikstolen, förmer än Christus sjelf? Tror någon, att folk icke dömde om honom och hans predikan? Omdömet utfalle huru som helst, må vara sant eller falskt, vist eller fåkunnigt; men rättigheten att äfven uti sådana saker döma är uppenbarligen hvarje menniskas oförytterliga tillhörighet; ja, det är icke allenast hvars och ens rättighet, utan äfven pligt, att derom söka bilda sig något omdöme, så vidt som han vill draga någon verklig lärdom och frukt af det han hör. Blott genom bruket af detta fria bedömande, hvilket kristendomen sjelf har förvarat oss, afsöndrade sig uti reformationsseklet den protestantiska kyrkan från den katolska. Att vilja bestrida denna rätt, det är uppenbarligen att förneka protestantismens kristliga princip och föra oss tillbaka uti påfvedömets armar, eller, hvad som kommer på ett ut, att vilja af vår egen kyrkas institution tillskapa en ny papism och förnedra hela det svenska folket till en hjord, som utaf sina så kallade andliga fäder blindt låter föra sig i ledband. Icke otydligt har denna: tendens under loppet af de senare åren ofta trädt i dagen, men aldrig så öppet som uti denna artikel. Häraf förklaras äfven den afvoghet mot reformerta kyrkan, hvilken Svensk Kyrkotidnin, alltid har sökt och jemväl uti denna artike söker nära hos sina läsare. I England är kyrkan på alla håll omgifven af dissente och sjelfva högkyrkan i sin helhet kan fördenskull, äfven om hon det ville, icke göra sig till organ för den puseyismy, hvarunder vår biskopliga kyrka, ehuru under lutherska former, vill fjettra folket. Sjelfva hennes yttre ställning gör, att hon der nödvändigt måste något mer akta på en praktisk kristendoms behof och vara mer frisinnad än man hos oss är; I Holland hafva alltsedan Dordrechtersynoden 1618 särskilta partier med något afvikande religionsmeningar funnits, ehuru räknade för samma reformerta kyrkas medlemmar; och derföre har der religiös diskussion:. och religiös utveckling aldraminst kunuat-förhbindras. I Tyskland hafva flerstädes, redan för något mer än 30 år tillbaka, retormerta och lutheraner förenat sig till ett kyrkosamfund, under namn af den unerade: kyrkan. Men detta kan naturligt icke ske, med mindre man, under fri diskussion om: de särskilta läropunkterna, har uppmärksamheten riktad a det kristliga lif, det hvarje kyrkosämfund bör befrämja. Men detta är naturligtvis något, det vår lutherska kyrka, med den kurs hennes närvarande styrpinnar söka gifva henne, med all gewalt måste söka förhindra. Vore den reformerta kyrkan, hvad hon i en och annan schweizisk änton har blifvit, sjelf reaktionär, då vore det en helt annan sak. Då skulle man kanhända icke så starkt och såsom en :oöfverstiglig skiljemur accentuera skiljaktigheten i nattvardsläran. Men såsom sakerna pu :stå — hur kan hon väl annat än, med afvoghet mot reformerta. kyrkan, sända ömma blickar emot Rom, der just den kyrkliga omyndighet och underdå-nighet, hvarpå allt prestvälde är fotadt, ifrån: