Aftonbladet – 6 mars 1858, sida 2

cholas oroligt; vid-er ålder och med de ljusnande förhoppningar .. Vi hafva bittra föreställningar i hvarje ålderp, afbröt Dick. Olyckan följer oss som skuggan från vaggan till grafven; den är allas arfvedel — kanske har jag tagit min i besittning förr än andra. Tonen, hvarmed detta sades, gjorde ett smärtsamt intryck på hans åhörare, hvilka, ehuru alltför enfaldiga att förstå hans sorg, dock hade känsla och deltagande derför. Som aftonen var långt framliden, föreslog Dick den gamle klockaren att följa honom på hemvägen. Han kände denna feberaktiga otålighet att blifva ensam med naturen, att andas frisk luft och meddela sig med sig sjelf, som alltid är händelsen då någon vigtig eller. smärtsam tilldragelse upprört vår själ. Hans yttrade önskan att följa Nicholas var blott en förevändning derför. . Han bad Patience icke oroa sig, om han först sent skulle återkomma, och aflägsnade sig med gubben. De gingo framåt allmänningen under tystnad; slutligen kommo de till Marthas fordna bostad: Vid åsynen af det väl bekanta stället trängde sig tusende minnen inpå honom — de lyckliga stunder han tillbragt med sina lekkamrater i trädgården. Han inbillade sig nästan atthan hörde deras glada, oskyldiga röster kalla honom vid namn. Hvad har blifvit af dem? tänkte han för sig sjelf; phafva de ock fått pröfva lifvets sorger? Nicholas fattade hans tankar. Annie är hos sin far, sade han. Efter sin hustrus död tog han henne hem och synes vara lika stolt öfver henne, som om hon vore af laglig härkomst. Det är ej mer än en vecka sedan hon red igenom byn, med en betjent i grannt livre efter sig. Jag kändeigen henne, då hon långsamt red förbi. min bostad, och hon kände äfven igen mig.