Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 3

Med några andrum af fred och ordning, äro dessa två dynastier utmärkta såsom en period, af rof och blodsutgjutelse, men deras tron, ehuru skakad, hvilade på de tvänne pelarne af militärisk lydnad och kraft; deras välde utsträckte sig öfver Egypten, Nubien, Arabien och Syrien; deras kavalleri (Mamlucker) var mångfaldigadt från åttahundra till tjugofemtusen hästar, och deras styrka var ökad genom en provinshär af etthundrasjutusen man fotfolk, samt en tillfällig hjelptrupp af sextiosextusen araber. Vid: sidan om dessa mäktiga dynaster fortfor en rad af Abbasid-kalifer att bibehålla. ett fullkomligen: nominelt välde öfver Egypten. Dessa kalifer voro lekbollar i de herrskande Mamluck-sultanernes händer. Sultanerna Ezahu Bäbersoch EI Mansiu Kalaun utmärkte sig under de sista striderna med de kristna i Syrien, från hvilka Damascus och Acre ceröfrades. Den sistnimde sultanen bygde den Morostan, som är förenad med hans moske. Enasca Moharsed slog tatarerna, som flera gånger brutit ini Syrien, och dref dem tillbaka öfver Euphrat, år 1303. Den arabiska bygnadskonsten blomstrade under dessa och följande regenter. Sultan Hassan bygde sin sköna mosk6 straxt efter medlet af trettonhundratalet. År 1382 slutade Baharit-dynastien. Detta år upphöjdes: EZåhu Berkhöukh genom sina kamraters, de cirkassiska Mamluckernas, gunst från slafveri och fängelse på Egyptens tron och blef sålunda den förste sultanen bland en lång rad af regenter hörande till Borgiternas dynasti. Han kom till väldet under en orolig och farlig tid. Verldsstormaren Timur Lenk (eller Tamerlan) hade med sina vilda horder redan öfversvämmat Persien, Tatariet och Indien. Han fordrade nu med befallande och föraktligt hot att Egypten skulle underkasta sig hans fruktade välde, Berkhouk mötte och slog 1398 den hittills oemotståndlige Timur vid Damascus och afvände derigenom för en tid den förhärjande Tatarströmmens inbrott i Egypten. Två år