Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 2

på saken, är detta dock helt naturligt, och förhållandet måste vara så medall opposition, som icke utgår från företrädesvis positiva syftemål. Att äfven en så beskaffad opposition kan ega sina förtjenster, såsom en återhållande kraft, då det gäller att bevara bestående frioch rättigheter, vilja vi visst icke bestrida; men det är klart, att de egentliga framidsfrågorna der skola finna färre och mindre nflytelserika målsmän, och att man i afseende på stora resultater icke får sträcka förhoppningarne för långt. Häraf låter -det sig lätt förklara, att jemte mycken liberalitet, då det kommer an på att t: ex. upprätthålla tryckfrihetsförordningen såsom grundlag, kan inom bondeståndet finnas mycken konservatism, då det är fråga om verkliggörande af någon af dessa civilisationens lifsidger, med hvilka bondeståndets upplysning icke befinner sig fullt nivå, ehuru visserligen t. ex. i afseende på religionsfriheten bondeståndet vid denna riksdag visat sig mera -fördomsfritt . och liberalt in adeln och presterna. Bondeståndets opposition får man således icke uppskatta alltför högt. Den eger egentligen ingenting annat än ett negativt värde. Redan detta är icke så litet, säger man; vi medge det, men nödgas dock tillägga, att för en representativ församling är det alldeles för litet. Vi tro. ovilkorligen, att landet eger rätt att fordra mera af sina representanter än det bleka nej, som ofta utgör en stående typ för hela deras riksdagsmannaverksamhet. — Vill man häremot invända : Hvad kan väl bondeståndet ensamt uträtta inom representationen ? så förklara vi oss tacksamme för denna fråga; ty den utgör just grundämnet för vår närvarande betraktelse. Ja — hvad kan bondeståndet uträtta? Hvad kan borgareståndet uträtta? Hvad kunna presterna? Hvad kan adeln? Hvad kan hela representationen? Behagade man ärligt besvara dessa frågor, så vore ståndsrepresentationens öde atgjordt, och vår närvarande riksförsamling lika lätt utdömd som den länge varit af landet fördömd. Men man svarar aldrig ärligt på dessa frågor, och man skall fortfara dermed ända tilldess landet sjelft tager frågan om hand och afgifver svaret. Ett bör man dock lätt kunna blifva öfverens om, och det är, att det mest utmärkande draget i bondeståndets riksdagshistoria hittills, det som gifvit detta stånd en viss egendomlig prägel och uppehållit dess anseende inom nationen, har varit dess hushållsanda. Bondeståndet har i alla tider gjort till sin förnämsta uppgift att motverka allt öfverdrifvet slöseri 1 statsförvaltningen. Det har: städse, så vidt i dess förmåga stått, sökt att protestera mot statsmedlens användande till s. k. improduktiva ändamål. Huru föga bondeståndet lyckats i detta sitt bemödande, derom vittnar bäst det ringa afseende, som blifvit fästadt vid dess votum, och derom kan äfven innevarande riksdag förmäla åtskilligt i de delar, der bondeståndet verkligen velat hushålla; men att så skett, har varit en naturlig följd deraf, att bondeståndet, sjelft arbetande, bäst känt till den hufvudsakliga källan till statens inkomster: jordbruket. . Bondeståndet, tryckt af en under sekler städse ökad skattebörda, har allrabäst vetat hvad jorden tålt vid, och huru mycket. utan skada för den allmänna välmågan, kunnat och bordt frånpressas densamma. Att bondeståndets opposition härutinnan alltid Varit den rättaste och sakkunnigaste, vilja vi visst icke påstå — äfven hushållsandan kan stundom gå för långt, och den antager lätt formen af en oklok nidskhet, när den afslår medel till ändamål, hvilka, om icke direkt afseende den materiella nyttan, dock, genom höjande af nationens allmänna intelligens och andliga kultur, lemna. tillbaka en ränta af upplysning och sedlighet, som aldrig för högt kan uppskattas — men om vi således medgifva, at! oppositionen inom bondeståndet, såsom viantydt, någon gång misstagit sig, då det gällt högre intressen än dem, som legat inom ståndets vanliga synkrets, så bör dock en icke ringa ursäkt derför rättvisligen sökas deruti. att man i en ståndsrepresentation, der alla ryckas om kronans kaka,, och der hvarje särskilt kast anser sin högsta uppgift vara den. att bevaka sina: egna fördelar, så lätt kan ledas till glömska deraf, att man icke blott representerar sig sjelf, utan det hela: nationen. Till fel af denna art hafva alla stånden gjort sig på ett eller annat sätt skyldiga, och hvad bondeståndet särskilt vidkommer, torde dess misstag således få skrifvas lika mycke på representationens orimliga sammansättning som på egen bristande upplysning. Dessutom får icke förnekas, att äfven målsmän för andra och mera intelligenta intressen funnits inom bondeståndet. Utmärkta personlighetei hafva skiftevis der uppstått; men att dessa personligheter varit få och blott undantagsvis erhållit en plats inom ståndet, är lika kändt och bevisas allrabäst af det ringa inflytande de derstädes haft, och af den uppenbara afvoghet, som icke sällan mött sSådant kan blott hända i en kastförsamling, der skråintressena sättas högst, och borde väl utgöra ett af de mest talande skälen för ombildning af vår representation enligt förnuftsenliga och och allmängiltiga grunder. Huru långt denna skråmässighet kan gå, bevisas allrabäst af voteringarne inom utskotten. Man röstar icke der såsom folkrepresentant, utan såsom ståndsledamot. En solidarisk ansvarighet inom hvarje kast anses såsom nödvändig; tvenne fientliga läger stå der gemenligen uppstälda mot hvarandra, borgare och bönder å ena sidan, adel och prester å den andra, och hvar och en, som röstar med motparten, är strax en öfverlöpare. . Hvilka tillfällen till korruption, till betinganden; till ackorderingar i en a Rn bekännelse. hvartill han fann sio unnfardrad