Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 2

blifvit af borgareoch bondestånden bifallen. Månne sistnämde stånd skola tålmodigt fördraga detta undertryckande af den gru: dlagsenliga rätten att få frågan afgjord i för. stärkt utskott? Eller kan det vara tvenne talmäns eller tvenne stånds rättighet att hindra votering om en statsregleringsfråga, derföre att de isjelfva saken äro af olika tanke mot de två andra stånden? Och om något annat har här icke varit fråga, enär hvarken adeln eller presteståndet i sina beslut omförmält något sådant motiv för sitt afslag, att de ansågo ett bifall till förslaget stridande mot grundlagen, hvilket endast under diskussionen omtalades af landtmarskalken och erkebisköpen för den händelse, som n. b. ej inträffade, att proposition till bifall skulle inom de sistnämde resp. stånden äskas. Hvarken statsutskottet eller de två öf-: riga riksstånden veta således officielt af något annat, än att adel och prester i denna, som i många andra frågor, afslagit hvad medstånden bifallit. Månne väl detta gör tillfyllest? Eller -hvad skulle de högmögende stånden säga, om t. ex. i fråga om ett anslag, som adel och prester bifallit, men borgareoch bondestånden afslagit, de senare skulle afslå voteringspropositionen och följaktligen utan vidare omständigheter vägra att votera? Detta vore emellertid fullt ut lika berättigadt, som hvad adel och prestestånd nu tagit sig för, ehuru skulden här hvilar på hrr talmän, som skjutit stånden framför sig, för att icke stå alltför blottade.