Aftonbladet – 4 mars 1858, sida 2

ALL ICKE Stå allttor Dlottade. — Vi berättade i går, att, enligt hvad det förljudes, hr Salomon Heine och Nordtyska banken i Hamburg skola begagnat sig af den rätt de förbehållit sig, att till inleverering före de i kontraktet om 12-millionslånet bestämda terminerna uppsäga sina resp. andelar i nämde lån... Vi böra i sammanhang härmed omnämna, att, enligt hvad allmänt förmäles och vi från tillförlitligt håll erfarit, utlåningen af de medel bankofullmäktige hittills ansett sig kunna af lånefonden disponera, lärer gått temmeligen trögt. Denna omständighet får naturligtvis en ökad vigt och betydelse nu, i fall ofvannämde rykte om lånets uppsägning till inbetalning på en gång skulle, enligt hvad vi tro, vara grundadt; ty det är klart, att om det mött svårigheter eller gått trögt att placera den mindre del af lånet, som hittills varit disponibel, så måste bankofullmäktiges bekymmer i afseende på möjligheten att placera lånemedlen blifva ännu större, då hela lånesumman blir på en gång tillgänglig. Bankofullmäktigelära väl sålunda af omständigheternas makt tvingas att undanrödja de hinder, som hittills försvårat utlåningen, så framt de eljest icke med berådt mod. vilja ställa så till, att statsverket, som skall hålla banken skadeslös för dess möjliga förluster på låneaffären, skall komma att på ett ganska känbart sätt sitta emellan. Det hinder som i främsta rummet försvårat medlens placering har, såsom man vet, varit den dryga ränta fullmäktige faststäldt. Viha redan förut ahmärkt, och det lärer väl icke heller kunna förbises hvarken af bankofullmäktige eller af någon annan, att statens förlust blir större om medlen ligga alldeles obegagnade, medan staten sjelf på dem betalar endryg. ränta, än om penningarne utlånas mot en räntefot, som möjligen icke till fullo ersätter lånekostnaden, men likväl återbär åtminstone största delen deraf. I valet mellan de olika alternativerna: att förlora hela räntan å en penningesumma eller att förlora endast en del deraf, bör väl icke någon tvekan kunna uppstå hos bankofullmäktige, särdeles som andra punkten af ständernas i ämnet meddelade beslut och föreskrifter icke blott berättigar, utan uttryckligen ålägger dem att lämpa och bestämma räntan och provisionen med hänsigt till penningeefterfrågan, statens skyddande mot förlust samt i öfrigt sig företeende omständigheter. Det synes icke kunna vara tvist underkastadt, att om det visar sig att förlust icke kan alldeles undvikas, böra fullmäktige likväl vidtaga sådana åtgärder, hvilka göra denna förlust så liten som möjligt. En annan omständighet, som i väsentlig mån försvårat utlåningen och på samma gån minskar det gagn för näringarne, som ned lånets upptagande varit afsedt, är det vilkor fullmäktige Tfaststält, att minimum . för lån från statslånefonden skall vara 5000 rdr rmt. Det kunde visserligen vara begqvämt för de diskontdirektioner, som handhafva utlåningen, om medlen utginge i stora, tilljantalet färre poster; men den, som något känner våra förhållanden och omfattningen -af rörelsen i vårt land, vet ganska väl, att en stor mängd näringsidkare finnas, hvilka väl äro i behof af förlag och låneförsträckningar, men hvilkas rörelse icke är af den omfattning, att de behöfva låna eller kunna prestera realsäkerheter för ett belopp af 5000-rdr. Och då vid lånevilkorens fastställande väl torde böra fästas mera afseende på näringarnes och rörelsens behof än på diskontdirektionernas beqvämlighet, torde minimum för försträckningar från statslånes fonden böra icke obetydligt nedsättas, och vi hemställa. huruvida icke tex. 2000 rdr skulle vara en lämplig siffra, om man möjligen icke skulle anse sig böra gå så långt som till 1000 rdr. Att penningarne genom en sådan nedsättning skulle lättare vinna afsättning, lärer väl vara otvifvelaktigt.