Aftonbladet – 27 februari 1858, sida 3

Föredrag angående religionsfriheten af J. P. Trottet.() Låtom oss anmärka, att hvar och en svensk bör oller kan ega ett Nytt Testamente, hvars läsning förordas hvarje söndag: jag tillägger, att ju mera man läser denna bok, ju mera löper man fara att komma till öfvertygelser, som äro skiljaktiga från len antagna kyrkans, Detta här alltid visat sig vara allet, och skall alltid förblifva det. Det gifves blott tt enda sätt att förhindra detta, nemligen att på en gång tillintetgöra både det Nya Testamentet och samvetet. Ty så länge individen har ett samvete, tt förnuft, ögon för att läsa, ett begrepp för att fatta, så länge man lemnar en bibel i hans händer och ålägger honom skyldigheten att läsa den till sin själs salighet, så länge kan ej denna menniska hindra sina ögon att se hvad som finnes i denna bok, icke sitt förnuft att fatta det, icke sitt förstånd, vanligtvis åtminstone, att känna dess moraliska sanning, och sitt samvete att gripas deraf. Kan ni då fordra, att han skall se mededra ögon, utt han skall fatta med ert förnuft, ätt hän skall med fullt förtroende antaga allt hvad andra säga honom? Men detta skulle ju vara att ställa er sjelf och honom på katolicismens ståndpunkt, på den blinda trons på prestens ord, på kyrkans ofelbarhet, på den yttre auktoritetens, och i sjelfva verket att afstå från att vara protestant? Dessutom skall denna menniska icke-tro er; hon skall-tro sina egna ögon; sitt förnuft, sitt samvete och: det Nya Testamentets egen utsago hellre än den antagna läran. Jag vill blott åberopa ett exempel ibland hundräde på sanningen af det jag påstår, och må det tillåtas mig utt taga detta exempel från de tilldragelser, Hvilka ega rum inför våra ögon, för att göra detså mycket mera slående. Veten I väl huru de festa af de svenska lutheraner, som man kallar baptister, hafva, oaktadt alla lagens förbud, kommit till en öfvertygelse, som är stridande emot statskyrkans? Endast och allenast genom att läsa evangelium i en allvarlig anda. Flere lekmän här istaden hafva trott sig inna att det Nya Testamentet innehåller, angående den punkt i hvilken de skilja sig från sina bröder, motsatsen af hvad lagen vill tvinga dem att bekänna. Jag kan ej här ingå i någon undersökning om de hafva rätt eller orätt. Jag inskränker mig vill att här bekräfta detta obestridliga faktum. Nå J, hvad hafva vi under sådana förhållanden att göra? Det sunda förnuftet börde uppmana oss att söka upplysa dem, om de äro villfarande, eller att låta oss upplysas af dem, såvida de äro på sanningens väg. Kan man nu, i stället för detta, utan vidare undersökning, påstå att de predika falska läror, förderfliga läror, och bör man fortfara att enligt 1agen bestraffa dessa kristne? Men hvar är då beviset på att dessa läror äro falska, när de äro hemsade ur evangelium? Kanske på det faktum att de iro nya i detta land?; Huru! har ej den antagna statskyrkan också en gång varit ny? ;Och ifrån det ögonblick man anser sig böra förkasta, utan under() Se Aftonbladet n:r 47.