Aftonbladet – 27 februari 1858, sida 3

IUTBALIL, ULL URULCT TTLIOTTIIGTIVIIRTISLA, SLR DUBAI ST der Kristi tid, var det icke företrädesvis hos de lärde som man måste söka sanningen, och att under alla sider har man sett okunniga lekmän stundom hafva rätt emot presterskapet? Se blott på vårt närvaranle tidehvarf. Har det någonsin funnits en tid, då nan tillika med en intelligensens genomgripande utveckling sett ett sådant samvetets aftynande och dummer? — Vi säga ätt dessa kristnes läror äro villfarande; de säga att våra äro det. Hvar är då vår rätt att fördöma dem? Ännhä en gång, låtom ss arbeta på att upplysa dem, såvida de äro förvilade, annars låtom . dem upplysa oss! Men vari ligger dessutom faran för samhället och staten tt de ej tänka lika med oss? Hvilken fåra löper lå Sverge derföre, att religiösa öfvertygelser, som iro stridande emot våra, göra sig gällande inom dess landamären; derföre att, till följd häraf, diskussioner tunna uppstå, genom hvilka de ene och de ändrc kunna ledas att tränga än mera: på djupet af saningen? Man ser häri en fara. Hvad! en fara, deröre att vi tvingas att ej fördöma andra, utan att höra dem och lära känna dem; derföre att vi:ej få uppföra oss sombarn, utan måste begrunda frågorna nonan vi bedöma dem; derföre att vi nödgas att ränga in i sanningen? Skulle detta vara en fara? Låtom oss hellre kalla detta en kyrkans räddning. Dessa strider, dessa diskussioner, denna deindividuella öfvertygelsernas fria bekännelse äro rörelse, äro lif, äro vilkoren för det menskliga samhällets, för styrkans och statens framsteg. De äro de enda melel, som förhindra. att de religiösa och moraliska öfertygelserna upplösas och förstelna i djupet af menniskornas hjertan. Det är icke de skakningar, hvilka diskussionen alstrar inom det religiösa och det borgerliga samhället, som tillintetgöra dessa samhällen, men väl den orörlighet, -den stiltje, under hvilken tankens och samvetets tystnad låter dem afcyna. Den fysiska naturens stormars, säger en kristlig tänkare, äro icke nödvändigare för verldsklotets tillvaro än tankens stormar för det menskliga samhällets; det är rörelsen, som vidmakthåller, det är hvilan, som förstörer., Tag bort ur folkens lif tankens ihärdighet och samvetets obeveklighet och motstånd, och ni beröfvar samhället dess framtid och gräfver civilisationens graf. Och man måste säga åt dem, för hvilka tystnaden är detsamma som friden, för hvilka döden är detsamma som. ordninken; att samhällets verkliga beskyddare, som detta samhälle har att tacka för att det ännu bibehåller något sammanhang och någon enhet, utgjorts just äf män, vid hvilkas namn historien fästat minnet af strider, förföljelse och martyrdom. Hvar och en af deras uppoffringar har köpt åt oss några af civilisationens välgerningar, hvar och en af deras strider. äro för oss fridens underpanter.. När en ny religiös öfvertygelse banar sigväg, ligger farån för samhället, kyrkan och -staten just iintoleransen, i förföljelsen, i fängslandet, i det lagliga förhindrandet af dessa öfvertygelsers fria bekännelse. Hvad blir följden äf dessa medel? Man tror sig kunna ganska lätt bringa upproriska samveten till tystnad: man trot sig ganska snart kunnakommiä till rätta med dem. Och med dessa förföljelser underblåser man tvärtom en eld, som ej mera kan släckas, och som aldrig kunnat släckas, icke en gång i strömmar af blod. Ty öfvertygelsen, religionen kan, retad af förföljelsen, blifva en passion, och en förfärlig passion, med hvilken det utan tvifyel är bäst att icke leka. . Och om den ock ej blir en passion, skall ni ej finna samvetet. okufligare, öfvertygelsen omöjligare att besegra i. dess lugn, än i dess öfverilning. Denna sanning är med blodiga bokstäfver inristad på. historiens blad, ifrån Konstantins intill våra dagar. Förföljelsen kän ej undgå att inleda. Sverge i en kedja af oro och skakningar. Hvarföre?Emedan den långt ifrån att förqväfva öfvertygelserna; tvärtom retar. dem, uppeldar dem just genom motståndet, blandar passionernas gift i de vågor, som kanske annars hade flutit klara och lugna, och kan tvinga dem att öfverskrida. de gränsor de hade utstakat för sig, göra dem fientliga, skadliga, ja: till och med brottsliga, bringa dem i förtviflan, och kanske komma dem att öfvergå från undergifvenhet till hat, eller från det upplysta nitet till. ett blindt råseri.. Viljen I veta hvad den religiösa öfvertygelsen förmår emot lagens förföljelse? Gån och lären det vid foten af de första martyrernas bål och i inqvisitionens fingelser! Ingen tortyr, intet straff, ingen landsförvisning har någonsin mäktat kufva den; förföljelserna hafva blott förgiftat den och upptändt de förfärligaste krig på jorden. Ty de vildaste af alla krig hafva utan tvifvel varit religionskrigen; och dessa krig uppstodo derföre att staten. och lagen satte vapnen i händerna på partierna och förbytte till. blodbad de-diskussioner, som annars säkerligen hade blifvit nyttiga och fruktbärande. Är då detta ett resultat, som är värdt att eftersträfva? Och är det möjligt att vi skulle envisas att ej hemta någon lärdom från flydda tiders sorgliga erfarenheter? Men, skall man svara, vi skola åtminstone vinna några menniskor genom -våra strafllagar emot religionsfriheten, och vi skola således förhindra det onda att blifva allmänt. Jag tror, och historien bevisar det, att det blir just tvärtom. -Men för att göra er till nöjes, låtom oss för ett ögonblick antaga att så blefve förhållandet. Hvad är dermed vunnet? Några själar utan värde, som. tro sig -hafva öfvertygelser, men som endast hafva fördomar, några egepnyttiga sinnen, som ej kunna fatta att man, för samvetets skull uppoffrar det ringaste af denna verldens goda. Jag måste i sanning med -en stor skriftställare utropa: Hvilka omvändelser! Hvilka segrar! Att göra ett urval bland. menskligheten för -att behålla dess afskrap, fästa vid sin fana dessa legda :härar och bannlysa de frivilliga och ädla krigare, hvilka försvara friheten som ett fosterland! Kufva kroppen, men förmå intet öfver anden! Bedröfliga segrar, som man ej kan vinna utan att rodna, som: man ej kan ;rkänna utan att blygas! Och ännu en fråga. Hvad har man i sjelfva verket vunnit annat än en dyrköpt tystnad, som ej kan blifva varaktig? Det är tanken, det ir samvetet, som ni skulle öfvervinna; och ni har enlast förmått att bringa dem till tystnad, icke att löda dem. Tytanken gör motstånd emot denna främnande makt. Den är, till följd. af sjelfva sin natur, vungen att vara oöfvervinnelig. Menniskan skulle arare förlora, medvetandet af sin egen tillvaro. än nslan och. behofvet af sin intellektuella frihet. vad har man således: vunnit, när man ej lyckats vinna menniskans innersta öfvertygelse på sin sida: nan kan för en tid binda hennes. yttre handlingar, non kan sälja åt eder sina :krafter och sina ord, men udrig:sina tankar och sitt samvete,: som. ej tillhöra renne;Och hvilket nit, hvilken kärlek vill ni att van skall känna för idter,;som blifvit en påtvingale? Om de-än vore-:sanna, kunna de blifva oss förhatliga, och hela den möda man gör sig att tvinga nenniskor att bekänna den antagna läran, leder ofta ndast till att göra dem ännu mera misstrogne emot Nå fr RR PR lensamma. . Och hvem vet om det kraftiga motstånd, 1 som kommer att uppstå, icke blir så smittosamt. att) ii skall derigenom förlora flera anhängare, än del! slafviska sinnen. ni lyckats vinna. Betänk hvad fö-Å-c edömet af en förföljd tro: förmår, när ingenting -y commer den att svigta, när den drifver sitt mot--e tånd ända till hjeltemod och ingifver mod att för-Å aka allt, att lida allt? Tvifla ej på att det skall innas mången, som skall gifva företrädet åt denna xo, hvilken skänker kraft till så mycken dygd; och st tt åsynen af dessa med tålamod burna lidanden all väcka religionssvärmeriet hos mången själ och. lja den från er. (Forts ) i , C—— RR hi tichard Wagener och framtidsmusiken, n Ett reseminne af I. LHEIBERG,