Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 3

vilka äro stridande emgot statskyrkans: med andra rd, man måste på laglig väg tvinga alla medlemnarne af landets: kyrka att bekänna denna kyrkas iror,, — Denna åsigt är ganska allmän, och vi hafva ört den förfäktas många gånger under olika forner. Låtom oss betrakta dess värde. Låtom oss anmärka, att det här är fråga om reigiösa öfvertygelser, om öfvertygelser, hvilka röra len menskliga tillvarons vigtigaste föremål, öfvertyelser, hvilka härfiyta från menniskans högsta moaliska organ, samvetet. Att medgifva samvetsfiiheen, hvilken det dessutom ej står i någon mensklig nakt att förhindra, det är att medgifva åt mennikay rättigheten att inför sitt samvete bestämma den sudsdyrkan, den öfvertygelse, det lif, som hon bör ga och föra. Men om, under det man medgifver wenne detta, man i sjelfva verket hindrar henne a ekänna denna tro, denna öfvertygelse, och att v igt lefva detta lif, hvad gör man då? Utan tvifvel örklarar man på en gång att samvetet är fritt och tt det icke är fritt; ty hvad är det för en frihet, om ej har rättighet att yttra sig i handling? Det ir detsamma, som att säga ja och nej, svart och witt om samma sak; man förnekar på ett håll hyad nan på ett annat är tvungen att medgifva. Detta är i sanning alldeles detsamma, som att säga: Tancen bör vara fri, men ordet fängsladts. Liksom om ;j ordet vore nödvändigt för tanken, liksom det kunie finnas en verklig och stark öfvertygelse utan bewännelse? Liksom om man kunde känna sitt samete vakna och ej göra bruk af detta samvete? Likom cm man kunde i dessa frågor äga en öfvertyelse i sitt hjerta, utan att just genom denna öfverygelse se sig tvungen att lefva och handla efte: len? Liksom om det vore möjligt att utan synd, i letta hänseende lyda en öfvertygelse, stridande emot :amvetet? Dessutom, låtom oss ej förgäta det, mun ;redikar ej blott med ord, man gör det äfven med sina handlingar, och hvarje moralisk handling är en rosbekännelse. Om man således nekar de öfvertyzelser, hvilka härflyta från samvetet, rättigheten att ittala sig, hvad måste man då göra? Man måste vödvändigt förbjuda moraliska handlingar, lika så 1 som lägga band på ordet. Ar detta icke sant? å man förnekar menniskan rättigheten att uttryc in öfvertygelse, måste man nödvändigt förbjuda henve att följa den, ty att följa den är redan att utrycka den; man måste således tillintetgöra pligten, som har sin grund i samvetet eller trampa hela mo:alen i stoftet. Är icke detta klart och tydligt? wm detta ja eller nej att förstöra statskyrkan? Är letta ja eller nej att sönderslita samhället? Se här kväl hvart förnekandet af relionsfriheten, eller rätigheten att bekänna sin tro, logiskt betraktadt, måste leda. Moralen är i sjelfva verket det murbtuk, som sammanhåller samhällets bygnad, och då man beröfvar menniskan rättigheten att följa sin öfverty selse, sätter man den af lagen påbudna fördomen i moralens ställe, eller, med andra ord, man undersräfver all moral, då man förnekar samvetet; man arbetar, utan att kanske göra det klart för sig sjelf, på att upplösa samhällsbanden, och man bidrager tul itt öppna en mörk och djup graf för civilisationen. Den moraliska döden, den andliga menniskans, samvetets tillintetgörelse — se der den slutföljd man efersträfvar då man fortskrider på denna bana. Är detta sant? Jag ställer denna fråga till hvar och ens rättvisa, sanningskärlek och samvete. Se här till hvilka naturliga slutföljder det lagliga religionstvånget måste leda för samhället och staten, men hvartill leder ett sådant tvång för kyrkan? Låtom oss väl betänka detta. Då man fordrar att hvar och en må bekänna, icke sitt eget samvetes religion, men den erkända statskyrkans, hvarpå tror ni då att lagen låter denna statskyrka hvila! Låtom oss väl öfverväga detta. Är det icke sant att vi erkänna, att Gud har gifvit individen ett samsete? t vi kalla den man för oredlig, hvilken förklarar sig hafva en öfvertygelse, som han i sjelfva verket ej eger, eller som har en öfvertygelse motsatt till den han påstår sig ega? Att vi fordra att hvar och en skall vara sann; att man ej skall -bedraga oss; och att det är endast åt sannfärdiga och redliga sinnen vi skänka vår aktning? Det händer icke, åtminstone boppas jag det, att vi. hedra skrymteriet och lögnen; och Sverges presterskap fördömer, från predikstolen, hvarje söndag des a laster. Och ändå, pi samvete frågadt, hvad gör man, då, i stället för att anlita mildheten, öfrertygelseförmågan och den kristliga kärleken, man dömer tilllandsförvisning, fängelse och er, hvar och en, som ej mera bekänner ssmma a öfvertygelser, som den kyrka, i hvilken han blifvit uppfostrad, eller som kommit till en annan tro än denna kyrkas? Man vill hvarken tillåta honom att skilja sig från statskyrkan, eller tillåta honom att bekänna sin nya tro. Man fordrar således, i kyrkans intresse, att han skall göra sig till ljugare. Man fordrar att han skall med munnen bekänna motsatsen af det han bär i sitt hjerta. Man fordrar att han skall inför himmel och jord förneka den sanning, på hvilken han tror, och ljuga inför samhället, ja, till och med inför Gud; och man vill således, med stöd af lagen, göra honom till en taskspelare, en hycklare, en lögnare; och allt detta till förmån för yrkan! Kyrkan! Den institution, som bör vara en nningens tillflyktsort på jorden, den stiftelse, som i sjelfva verket är ingenting annat än samvetet i hela dess fullhet och dess djup, ty annars tjenar den till ingenting; den kristna kyrkan, den gudomliga samvetsfurstens brud, martyrernas dotter, skulle befalla den officiella lögnen, och stifta det offentliga hyckleriet. på jorden, och detta till sanningens ära! Är detta möjligt? Och lagen skulle vilja detta, skulle befalla detta! Nej, ett sådant förhållande kan ej längre fortfara, ty känna vi ej alla, att detta är att vanhelga det heliga namnet kyrka, och att sätta oss i strid med denna kyrkas sanna och eviga grundsatser, hvilka fordra troende, och icke tviflande barn? Känna vi ej att detta vore att understödja hyckleriet inför Gud och menniskor, och att fordra af de senare att de skola bortskänka sin öfvertygelse, sin innersta personlighet, sis högsta frihet, ja, Guds egna rättigheter? Hvad kan man vinna derpå att individen med en sådan lögn ökar den osannfärdighet, som redan nedsölar verlden; att han bekänner sig tro det han icke tror, och att han på dettå sätt bidrager till att grumla den heliga källan, den enda källa från hvilken sanningen och lifvet kunna med Guds bistånd intränga i den religiösa stiftelsen? Hvar vilja vi efter detta återfinna den moraliska menniskan? Hvar len redlige: medborgaren? hvar moralen? hvar den kristne? hvar samhället? hvar kyrkan? Huru vågavi på detta sätt förråda sanningen och låna oss till ett sådant gyckelspel? Vi känna alla, i vårt samvete, att ej ega rätt dertill, ty det är detsamma som att ta religionen och kristendomen i stycken? — Jag vädjar äfven här till den känsla af redlighet och rättvisa, som blifvit oss gifven, är detta sant eller ej? 2. Vi vilja icke, svarar man för det andra, bestrida sanningen och logiken af denna slutföljd, men ir icke det onda, som falska läror, utspridda och predikade af okunnigt och enfaldigt folk, kunna åstadkomma, ändå mera att frukta än det ni framstält ? 5e här den andra invändningen man gör emot religionsfriheten. Man vill genom ofördragsamheten förhindra, att hvad man kallar falska läror skola sprida sig bland folket; med andra ord, man vill förhindra proselytmakeriet. Låtom oss först tillse, om detta är möjligt, om det är rättvist, och hvarthän det förer OSS. (Forts. följ.)