Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 3

boken — bä ae År et MG SR Jie Erin JR rå Sö vol Wå g ömsar Föredrag angående roligionsfriheten af J. P. Trottet. ; Jag önskar att i afton med eder betrakta en fråga af den högsta vigt, om hvilken det är hvar och ens skyldighet att söka att göra sig ett klart begrepp: en fråga, som gäller protestantismens ära och detta lands välfärd; en fråga, som, en gång väckt, ålägger oss ett rligt ansvar för den lösning vi gifra densamma; nemligen frågan om hvar och en eger den obestridliga rättigheten att lyda Gud enligt sitt eget samvete; samt om samhället bör, eller icke bör, erkänna en sådan rättighet för hvar och en af sina medlemmar; med ett ord, frågan om religionsfriketen. Låtöom oss väl förstå hvarandra; jag menar med religionsfrihet den lagligt erkända rättigheten att bekänna sitt samvetes religion; rättigheten att t ena och lyda Gud enligt detta såmvete; rättigheten att i religiösa frågor uttala den öfvertygelse, för hvilken vårt samvete är ett hem: och ett uttryck. Det är således endåst frågan om rättigheten att vara sann, rättigheten att uppfylla en pligt; den naturligaste och den första af alla rättigheter: en rättighet, hvilken man i lifvets alldagliga förhållanden gör till en skyldighet för en hvar; och hvilken, fastän under ett annat namn, förordas i det praktiska lifvet just af dem, som i teorien förneka denna rättighet. Man behöfver således endast göra sig reda för samvetsfrihetens betydelse, för att inse att det här gäller en fråga hvars alla elementer äro religiösa; en fråga, hvilken endast ur en religiös synpunkt kan finna sin slutliga lösning, och som, för kristne, endast kan hvila på evangelisk grund. Att vilja ställa den på en annan ståndpunkt, att vilja politiskt lösa denna fråga, det är att bestrida densamma dess grundkarakter; det är att i sjelfva verket sätta en politisk fråga i den religiösa frågans ställe; det är snarare att förneka, än att lösa den genom det sätt på hvilket man framställer den. Och hvad vinner man på att betrakta denna fråga under en färg, som är henne främmande? Ingenting alls. Ty man kan vara öfvertygad derom, att när en fråga af denna vigt uppstår inför ett folk; här allmänheten börjar att sysselsätta sig dermed, skall den oupphörligt återkomma, till dess den funnit sin verkliga lösning: och icke blott detta, men :den skall antända många passioner, och inveckla sig allt mera i främmande och farliga elementer, hvilka åldrig hade tillkommit för att vanställa den, såvida man ifrån början uppstält frågan på dess verkliga grund: Man har således ingenting att förlora, men allt att vinna på att betrakta religionsfrihetsfrågan i dess verkliga dager. Och, ;Gvd vare lofvad! det är också ur denna synpunkt. som religionsfrihetens stora fråga blifvit med vältalighet, kunskap och värma behandlad af flerc bland de riksdagstalare, hvilka tillhöra den fåtaliga, men ädla kärntrupp, som försvarat denna heliga frihet, -Må det vara mig tillåtet att för dem uttrycka min erkänsla, och jag vågar tillägga, allas deras varma sympatier, hvilka i andra protestantiska länder utkämpat samma kamp och vunnit en så länge bestridd seger. Må det äfven tillåtas mig att uttrycka min tacksamhet för den del af den svenska pressen, som försvarat denna heliga sak. Må det slutligen vara mig tillåtet att offentligt uttala min erkänsla för de ädla ansträngningar för religionsfriheten, som blifvit gjorde af den vördnadsvärde konung, hvilken härigenom för alltid flätat en ärorik lager kring sitt namn. Han har visserligen icke kunnat göra allt hvad han velat, och man har förkastat det han försökt att åstadkomma. Men då han vandrat i den store Gustaf Adolfs fotspår, en kämpe för samma frihet, fastän under olika tiders olika förhållanden, hvilket stöd har han ej skänkt åt religionsfrihetens sa Och tack vare de förenade ansträngningar, som blifvit g orda af anhängarne till denna frihet, hvilka framsteg har ej religionsfrågan inom en kort tid gjort? Hvilken seger ligger ej i dess försvarares skenbara nederlag? Hvilken vinning i det blotta förhållandet, att deras motståndare blifvit tvungne att åhöra dem, och att allvarsamt försvara sig? Utom borgareståndet, som alltid återfinnes på den lagbundna frihetens sida, har man ej redan sett bondeståndet sälla sig till religionsfrihetens försvarare? —I högre mening kan också sanningen aldrig öfvervinnas, dess framskridande kan ej förhindras, och allting länder till dess ära! Men ju verkligare. dess seger måste blifva, ju mera är det ock nödvändigt att den ej nnes i förtid. En allmän opinion måste bilda sig öfver religionsfrihetens stora fråga, och det gäller hädanefter. att framlägga denna fråga inför folket att undersöka den på ett enkelt och klart sätt; att vederlägga de invändningar, till hvilka den gifvit anledning; så att intet tvifvel och inga obelysta sidor af dehsämma qvarstå för redligt forskande sinnen. Detta är religionsfri etens vänners kallelse och pligt: striden är ännu koapt böriad; och de hafva medvetandet om en säker seger i den fasta öfvertygelsen, att de försvara civilisationens och mensklighetens sak, Guds egen sak. Jag kommer här att -förena mina svaga krafter med deras, i den mån och under den form, som denna aftons sammankomst. det medgifver. — Allvarliga män hafva nyligen utdömt religionsfriheten. Jag vill söka att enkelt, men grundligt, utan passion och fördom, väga de skäl, som de anfört för att försvara den lagliga religionsförföljelsen. 1. Det första motskälet man anfört är detta: Vi vilja utan tvifvel icke neka någon menniska att tro, i botten af sitt samvete, hvad hon vill; men vi böra förhindra hvar och en lutheran att bekänna läror,