Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 2

längre tid sedan följda politik, utan att dertill vara föranledd af någon historisk eller politisk--återblick på den ifrågavarande mannen eller den åsyftade epoken; utan att hafva till uppslag något nyligen skedt anfall mot Bernadotte, utan all annan anledning än den långsökta vi ofvan nämt, eller attilerangers sjelfbiografi äfven finnes en för lång tid sedan affattad strof, som är riktadt mot Karl Johan. Det enda uttryck, hvaraf man kunde gissa anledningen till försvarets offentliggörande vid denna tidpunkt, var det, som vi anfört ur Le Nords uppsats, nemligen att det vore helt I naturligt om minnet af fentligheterna emellan Napoleon och Karl Johan skulle fortlefva hosÅ deras arfvingar, och om det till och med kunde utöfva ett visst inflytande på deras personliga tänkesätt. Man har sett många prof på att le Nord är temligen väl underrättad om ryska regeringens planer, och då den ju är uppsatt för att befrämja dessas framgång, så saknas icke skäl att antaga, det försvaret för Carl Johan och insinuationen om en ännu fortlefvande ovänlighet mellan svenska och franska regenthusen äro uppenbarelser af vissa afsigter, som ryska kabinettet nu hyser vis-å-vis Sverge och hvilka man äfven här trott sig se framskymta. Kejsar Nikolai i förtid utvecklade plan att, med eller utan delning, bemäktiga sig större inflytande öfver eller nya andelar af Turkiet uppskrämde hela Europa. Hvar och en af dess monarker började besinna, att turen att blifva uppslukad af den ryska kolossen en dag äfven kunde komma till honom sjelf eller hans efterträdare. Louis Napoleon satte sig då emot den ryska eröfringsplanen, för att vinna anseende inom sitt land och afleda missnöjet hos en del fransmän. Engelska regeringen förenade sig med honom, emedan landets intresse fordrade det. De öfriga monarkerna besinnade sig länge innan de vågade ens med ord uppträda emot Ryssland. Somliga förklarade sig genast neutrala, andra förhöllo sig derförutan passivt. Österrike bröt först sin, genom den erhållna hjelpen mot Ungern år 1849 befästade allians med Ryssland och öfvergick till hälften på Englands och Frankrikes sida. Allt som det tydligare framträdde att Ryssland låg under i striden, började flera makter att taga mod till sig och i mer eller mindre mån följa Österrikes exempel. Sjelfva Preussen, som länge, särdeles i den yttre politiken, hade varit snart sagåt en vasall åt ryska kabinettet, började röja vankelmod och visade tecken till opålitlighet mot sin skyddsherre. Samtidigt härmed utfärdade svensk-norska regeringen sin under någon tid förberedda och i rätt skarpa ordalag affattade förklaring, att den högligen ogillade de ryska eröfringsplanerna. I något när samma anda yttrade sig flera af de tyska staternas regeringar, hvilka dittills äfvenledes hade satt sin lit till Ryssland och i den europeiska politiken hade stått under dess frihetsfientliga baner. Sålunda hade under loppet af 3 år många af Rysslands gamla allianser småningom blifvit brutna. Häpna öfver Napoleons framgångar och af hans tilltagande säkerhet, hade monarkerna börjat tillbedja honom i stället för S:t Nikolaus såsom sin skyddspatron. Ryssland stod snart sagdt isoleradt. Då antog det de förelagda fredsvilkoren. Det är alldeles klart, att ryska kabinettets första omsorg, så snart fredsverket hunnit ordnas, måste blifva att söka återknyta de halfbrustna banden med åtskilliga andra europeiska stater. Ehuru stor den östra kolossen är, förslår han dock ej mot hela Europa, och han har vid många tillfällen funnit fördelen af att använda andra till att raka kastanjer ur elden åt sig. Men. äfven England vinnlägger sig om allianser. Österrike har ofta och länge varit Storbritanniens bundsförvandt, och man har stark anledning till den tron att kejsarstaten ånyo slutit ett förbund med den aristokratiska republiken, för att dessa stater förenade skola uppehålla jemvigten emot de båda ultra-despotiska kejsardömena i östern och vestern. Det knutna äktenskapsbandet mellan en prinsessa af England och en snart blifvande konung af Preussen är ytterligare en knorra på vänskapstråden mellan Ryssland och Preussen. I samma mån som ryska diplomatien ligger under, åtminstone för det närvarande, i inflytande på de begge tyska stormakterna och följaktligen äfven i allmänhet på de smärre tyska staterna, måste den anstränga sig på andra håll för att vinna anhängare eller åtminstone för att underblåsa fiendskap mot sina motståndare. Man har på den alra senaste tiden sett Sardinien på allt sätt kurtiseras af Ryssland, dess konseljpresident och generaler dekorerade med ryska ordnar, dess anti-hierarkiska och liberala inre politik tolereras — icke derföre att Ryssland kunnat hoppas direkt understöd af Sardinien, men derföre att detta icke står i spetsen för Österrikes fiender i, Italien. När Ryssland har en sådan sträfvan, som här blifvit påpekad, faller det af sig sjelf att Sverges och Norges regering måste vara bland de regeringar, på hvilka mest lägges an. Man behöfver icke ega eller anföra ett enda bevis på att så är, ty det ligger helt och hållet i sakens natur att det icke kan vara annorlunda. Skandinaviens vänskap eller åtminstone passivitet är så ytterst vigtig för Ryssland, ehvar det än förer krig inom Europa, att den är värd stora ansträngningar och uppoffringar. Man såg det 1819, då ryska dynastien öfvergaf sin slägtinge och mamla vän dot ÖNMdanhäirocka kanunoahiuset ——R