Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 2

äro också vetandets vagga och den försummade gossen hade förvärfvat själsodling genöm Nfvets stränga lexor. ,Stackars Samb mumlade Dick, ;hade naturen varit lika njugg på sina gåfvor som lyckan, skulle hans öde blifvit ännu värre. Utan tvifvel skola åtminstone våra qvinliga läsare lätt fatta hvarföre Dick Tarleton önskade blifva allena, Det är blott en gång i ungdomen som vänskapens räst förlorar sitt välde öfver oss, som vi föredraga att samtala med vårt eget hjerta, framför hvarje annat sällskap, utom den endas, som vi ej våga nämna. Det är då vi älska. Tusen ljufva drömmar, alltför sköna att förverkligas, för obestämda att Kunna tolkas, sväfva för vår själ, sofvande eller vakande, och hela verlden är full af harmoni — så ljuf, att öra och sinne måste vara i full öfverensstämmelse för att kunna uppfatta dess välljud. Dick älskade. Hans möte med Pet hade öfvertygat honom huru högst olika de känslor voro som han hyste för Marion. Han kunde lyssna till Pets berättelse om hur lycklig hon var, se på hennes barn, deltaga i hennes innerliga ömhet för det, icke endast utan smärta, men med. en innerlig bön till himmelen, att hennes lefnads solljus aldrig måtte skymmas af något moln. Icke så, om Marion vore en annans maka; blotta tanken derpå förorsakade honom en sådan smärta, som han aldrig gjort sig begrepp op. ole Han hade gjort sig sjelf föreställningar öfver det dåraktiga, det förmätna i sin kärlek, öfver sin otacksamhet mot mr Barnard, som med all sin godhet och välvilja han väl visste aldrig skulle skänka sin dotters hand åt någon så ringa som han. Stundom tänkte han fly, för att undgå faran — ej allenast af att synas otacksam emot sin välgörare, men äfven att störa Marions lycka,