Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 2

för hvilken en inre röst hviskade honom, att han ej var likgiltig. Men ett band, en osynlig kedja höll honom qvar. Arme yngling! dess länkar voro hans eget hjertas fibrer. Ej ens till sin vän, Sam, hade han andats ett enda ord om sin kärlek, ehuru, som vi sett, dausören mer än en gång anade den. En skymt af hopp, så svag och obestämd att han ej visste om den var sänd att leda honom från kanten af den afgrund, som skilde honom från föremålet för hans önskningar, eller störta honom deri, hade börjat lysa på hans lefnads himmel. Han hade med uppmärksamhet läst igenom de bref Sam tagit ur Amen Corners kappsäck. Det var väl sannt, att de icke voro undertecknade, men äfven han hade jemfört dem med; det som den samvetslöse Roderick Hastings skickat Pet i Paris; det var samma handstil. De förstnämda innehöllo sådana bestämda hänsyftningar på honom sjelf, att Dick ständigt frågade sig hur en så mäktig man som mr Hastings kunde hafva skäl att taga del i Amen Corners hämdplaner. Hvarföre skulle han uppmana denne att bortröfva Dick, beröfva honom de fördelar bankirens godhet hade förlänat honom, och till och med förse hans stjuffar med medel till planens utförande? Det låg en hemlighet under allt detta, och en hemlighet, som han föresatte sig att utreda. Han var ej längre ett barn; om också ej till åren, så hade han till ihärdighet, själsstyrka och känslor blifvit man, färdig att, om så fordrades, kämpa med sitt öde och tvinga sig till den upplysning han så ifrigt törstade efier. Sjelfva faran af försöket var ej utan ett visst behag för honom, och under hänförelsen af sitt nyväckta hopp och tvifvel förebrådde han sig bittert att hafva vägrat den presentation sir Mark Raymond erbjudit ho