Aftonbladet – 26 februari 1858, sida 2

betydande del af ett, eventuelt såsom ryskt arfgods betraktadt, rike åt Sverge, för att derigenom vinna detta lands bistånd mot Napoleon och dess vänskap för framtiden. När Ryssland nu vill mer eller mindre fullständigt återupplifva den genom Novembertraktaten synbart upphäfda Abotraktaten och dess konseqvenser, kan det icke derför erbjuda några omedelbara materiella förmåner af landvinning eller annat. Det måste uppsöka andra lockelser för att förmå Sverges regent att göra sitt land till en fästning eller glacis åt den östra grannen, eller åtminstone till en passiv åskådare af strider i södern. Ingenting ligger då närmare till hands än att säga honom: Demokratien hotar alltid konungamakten. Jag är den senares starkaste representant. Mitt välde är långvarigt och säkert, ty mitt folk står sekler efter det civiliserade Europas. Napoleons välde är deremot dagsländans lif. Det står eller faller med honom. Ett lyckadt mordförsök — och Paris är i rörelse. Men en rörelse i Paris kan rubba grundvalarne för alla troner. På samma gång Ryssland säger detta erinrar det om den blodiga fiendskapen, som rådt mellan Napoleon och Bernadotte. Det påminner om det korsikanska blodet, som rinner äfven i den nu regerande Napoleons ådror. Det låter framskymta i bakgrunden hämdens spöke. Se der andemeningen med den ryska officiösa tidningens artikel. Skall Rysslands plan, att ånyo i Sverge och Norge erhålla en bundsförvandt emot England och Frankrike, emot frihet och odling, vinna framgång? Skola så grofva krokar, som förespeglingarne om Louis Napoleons hämdlystnad och om möjligheten af hans väldes fall, dertill något bidraga? Man bör kunna hoppas, att framtiden skall gifva nekande svar å dessa frågor. Noverbertraktaten är visserligen undertecknad af Louis Napoleons minister, men den är afslutad med franska folket, som, i likhet med det engelska, är vår naturliga bundsförvandt i följd af gemensamheten uti så väl andliga som materiella intressen. Louis Napoleon må stå eller falla, så kunna och böra Sverge och Norge bibehållå vänskapen med Frankrike, och ännu mera med stamförvandterna i England. Konung Carl Johans förbund med Ryssland bragte inga rosor på hans väg, och skulle ha burit innu flera törnen, om det under hans lifstid hade blifvit lika allmänt kändt, som antinationella allianser nu för tiden icke kunna annat än blifva det.