Aftonbladet – 23 februari 1858, sida 2

kan kalla honom, och den andre rosaistens, författarens till Ma biographie. nn ene är den officielle Beranger, den Birange som tillhör allmänheten, som har sin plats 3 historien, som skall öfvergå till efterverlder: han är skarp, bitande, hetsigt och utan medlidande huggande sig fast vid sitt rof. Den andre är Beranger, sådan han var i verkligheten, sådan hans vänner kände honom, redlig, god, känslofull.) Hela sitt förråd af ironi, elakhet, lidelse, synes författaren till le Roi d Yvetot ha uttömt 1 sina verser; hos hans prosa saknas helt och hållet dessa egenskaper. Det är en lugn och klar flod, som icke uppröres eller grumlas genom någon tanke af agg eller hat. En gång, en enda gång spetsar sig likväl hans penna och tyckes doppad i den källa, ur hvilken hon hemtat sina hvassaste poetiska ingifvelser. Det är då hon vidrör Bernadotte, och man öfverraskas så mycket mer af lifligheten i detta Berangers utfall, som det i så hög grad sticker af emot den allmänna välvilja, som genomgår hans bok. Artikelförfattaren förklarar derefter, att han fäster uppmärksamheten på ifrågavarande stycke i B-rangers bok isynnerhet på grund af dess moraliska betydelse, af den anledning att den, som fäller detta omdöme om Bernadotte, är Frankrikes mest folkligal skald, den som bäst uttalar nationalkänslan, och emedan den dom han afkunnar är franska folkets. Man läse — säger artikelförfattaren: — en annan skriftställare, som åtnjuter en icke mindre stor popularitet, och man skall finna beviset derpå. I Thiers ögon, likasom i Berangers, är Bernadotte, när allt kommer: omkring, ingenting annat än en öfverlöpare, en renegat, en förrädare.n Det är mot denna uppfattning af Bernadottes karakter och handlingar, mot denna det franska folkets, af Beranger och Thiers uttalade dom, som författaren i le Nordv uppträder. Beranger och Thiers ha i detta fall, påstår han, låtit förvilla och förblinda sig af sin fosterlandskärlek ; de underlåta att taga i betraktande och tillbörligen uppskatta de egendomliga förhållanden, i hvilka Bernadotte fann sig försatt, och de se endast en sak, den att Bernadotte förde afvog sköld mot. sitt fädernesland. Det är detta, som Båranger och Thiers. beteckna såsom hans brott, och det är detta författaren i le Nord vill visa endast var hans olycka. För detta ändamål anmärker artikelförfattaren först, att då Bernadotte beslöt sig för krig, icke mot Frankrike, hans fädernesland, utan mot den, hvars ok Europa bemödade sig att krossa, var han icke längre fransman. Han var svensk kronprins; han var svensk. Författaren söker derefter visa, att den rang, till hvilken: Bernadotte blifvit upphöjd, ieke för honom hade något lockande; ty dels var Sverges ställning högst eländig, dels var prinsens af Ponte-Corvoposition redan så lysande, att det måste vara honom påkostande att uppoffra densamma. Om derföre Bernadotte beslöt sig för att bryta sina gamla förbindelser och mottaga anbudet af svenska kronan, så var det icke till följd af någon lumpen ärelystnad, utan derföre att hans hederskänsla förbjöd honom att icke förbarma sig öfver ett ädelt men olyckligt folk, som ville åt honom: anförtro sina öden. Gloire oblige comme la noblessen, menar författaren i le Nord, sons sedan han sålunda visat, att Bernadotte hvarken eftersträfvat eller haft skäl att eftersträfva. sin plats vid trappstegen till svenska tronen, vidare söker ådagalägga, att Sverge, vid den tidpunkt då Bernadotte lät det uppträda mot Napoleon; icke hade något annat parti att taga, än det som prinsen tog; ty om Sverge i stället hade slutit sig till Napoleons sak, skulle detta, — försäkrar författaren, — icke ha förändrat någonting i händelsernas gång och icke från fransmännen afvändt någon af de motgångar, som träftade dem. Carl Johan gjorde sålunda i detta fall hvad han borde göra; han handlade såsom en sam-vetsgrann man. Det är sant — fortfar författaren — Beranger är af den åsigt, att han hade bordt lemna tronen för att ita sitt fädernesland till hjelp. Detta hade visserligen varit mera dramatiskt, men skulle det också varit mera samvetsgrannt, mera värdigt? — Författaren i le Nord besvarar naturligtvis denna fråga nekande och förmenar att bördens åligganden icke kunna sättas öfver alla andra. Blodets röst är icke den enda, som bör göra sig hörd, utan äfven, och framförallt pligtens Det var denna Carl Johan lydde, om man får tro författaren i le Nord, då han, i ett uteslutande svenskt intresse, nemligen för förvärfvandet af Norge, biträdde koalitionen mot Frankrike, hvilket likväl icke — allt enligt författaren i le Nord — hindrade honom att hela sitt lif igenom: vara fransman i sina sympatier och i sitt hjerta, Hvad kan då Frankrike förebrå honom? Är det väl att han varit Napoleons fiende? Men hvarföre skulle detta vara ett större brott hos honom än hos andra, hvarföre skulle Frankrike visa sig strängare mot honom än mot Bourbonerna? Efter framkastandet af dessa frågor, resu-merar sig författaren i le Nord uti följande slutbetraktelse, som icke är det minst märkvärdiga uti hans uppsats: Om i sjelfva verket minnet af fiendtligheten mellan Napoleon och Carl Johan skulle fortlefva hos deras arfvingar, och om det till och med kunde utöfva ett visst inkytande på deras personliga tänkesätt, så vore detta ju endast helt naturligt. Men om Frankrike, i stället att vid hans graf egna honom en gärd af deltagande och aktning, förföljer, äfven bortom grafven, med sin ovilja och sina orättEEE L