Aftonbladet – 23 februari 1858, sida 2

oupphörligt mumlade några halft sammanhängande fraser för sig sjelf. Det var något som väckte hans deltagande för den stackars författaren — ty det var en sådan — som under de sista tre månaderna förgäfves hade sökt företräde hos direktören. Han var omkring fyratio år, blek och ytterligt mager, -.med ett halft förvirradt, halft själfullt uttryck i de mörka -bruna ögonen och en nervös darrning omkring munnen, säkerligen en följd af mången timma af ångest och sviket hopp. Låt mig icke störa er, sir, sade ynglingen, då han märkte att föremålet för hans nyfikenhet mekaniskt makade åt sig på bänken. Det skulle vara svårt att göra det, svarade mannen med ett melankoliskt leende, och betraktade honom med en viss grad afintresse. Ni är väl aldrig aktör? tillade han, efter att hafva tagit hans person och klädsel i beskådande. Åh nejo Nej, jag kunde väl tro det; ni ser dertill allt för lycklig och välklädd ut. Kanske dansör ?s Dick log — han träftade nära nog den gången. Jag trodde det, tillade den förre; men jag undrar öfver att de låta er vänta här i förstugan. Dansörer äro vigtiga personer nu, medan pantomimerna äro i smaken. Jag ha sett dem nästan lika usla som jag sjelf, så länge sommaren räckt; men de hafva det i alla fall bra stäldt för sig, fortfor han med en ofrivillig rysning vid minnet af mången kall natt, mot hvilken hans trådslitna rock varit ett dåligt skydd. Det är bäst att vara väl klädd om vintern. Jag dansar endast för mitt nöje och i sällskaper, yttrade Dick. i Ordet ,sällskaper, tycktes framkalla mågra obestämda minnen och föreställningar hos för