Aftonbladet – 23 februari 1858, sida 2

fattaren. Måhända hade äfven han under någon period af sitt lif smakat dess nöjen och retelser, dess falska hopp och brutna löften; ty verlden är lik en lättsinnig kokett; den slösar blott sina leenden på den rika, eller om den af misstag skulle låta något falla på den fattiga, så bytes det snart i en hotande blick, då den märker sitt misstag. En ny föreställning tycktes hastigt fatta honom och hans nyfikna blick fick ett uttryck af medlidande, då han utropade: Nikan väl aldrig vara författareb Nej. Tacka Gud för det sade den stackars mannen och lade sin bara hand vänligt på hans arm. Det skulle varit sorgligt att se någon så ung inträda på en bana, så full af bitterhet och felslagna förhoppningar; tacka Gud, att ni ej är författare, och synnerligen en dramatisk. Ni kan icke fatta de förödmjukelser -de grymma förödmjukelser, för hvilka ni skulle vara utsatt. Att dag efter dag, vecka efter vecka och månad efter månad få vara en uppvaktande supplikant hos en teaterdirektör, som — ifall ni någongång lyckats vinna ett ögonblicks företräde — lofvar er på heder och tro att läsa ert arbete, hvilket ni dock vanligtvis återfår oläst. Han ler åt er, medan ni dör af hunger, och blir er pjes uppförd, behandlar han er-som en tiggare, Skulle ni kunna tron, tillade han; att direktören just vid denna teaterfnekade mig en biljett, då min egen pjes uppfördes, för hvilken han ej gaf mig en enda skilling. vÄr det möjligt? utropade Dick. Det är fullkomligt sant, sir, och en bedröflig sanning ändå. Den fylde hans tomma kassa, och hade ej musikhandlarne, som publicerade mina sånger, varit frikostigare, skulle jag ej genom mina arbeten förtjent en enda penny. (Forts.