Aftonbladet – 19 februari 1858, sida 3

I kanalerna från Nilen, som vattna fälten, äfvensom i grafvarne på sidorna om jernbanan, hvilka efter öfversvämningen ännu stå fulla med vatten, frodas talrika vattenväxter, bland hvilka jag vill nämna en vacker himmelsblå neckros såsom den skönaste prydnaden i dessa vattensamlingar. Rastlöst brusar tåget fram öfver den rika, jemna slätten, öfversållad med byar och smärre städer inbäddade i lundar af palmer, bland hvilka här och der skymtade de ofta sirliga konturerna af lätta minareter, omgifna i flera afsatser med eltanlika gallerier. Slutligen saktas farten. Vi se en mängd segelrår bakom några acacier och röken af en ångbåt stiger upp mot himlen. Tåget stannar, vi stiga ur och — framför oss rullar Nilen, den heliga floden, majestätiskt sin väldiga vattenmassa med hastande lopp från okända trakter, mång hundrade mil bort i södern, att dö bort och försvinna i hafvet, sedan han skänkt eller åtminstone velat skänka Jifvets rikedom och lycka åt millioner. Anblicken af Nilen, skaparen af Egypten, den uråldriga vaggan för mensklig odling, ledde tanken tillbaka till tider, som äro ännu längre aflägsna än dem någon skrifven historia med visshet vet att omtala. Vid Nilens stränder lefde redan 5000 år före våra dagar, så mycket känner man numera med sälkerhet, ett folk under ckdnad styrelse i ett enigt samhälle under visa lagar, som bundo regenten lika strängt, som den ringaste samhällets medlem. Under fem årtusenden har Nilen bevittnat vexlande folkslags och generationers skiftande öden; har för alla — det ena folkslaget såväl som det andra — årligen utbredt sin välsignelse och har af alla intill våra dagar åtnjutit samma vördnad, om ock uttryckt på olika sätt, såsom öfverbringaren från den djuren, som alla äro tjudräde och flyttas allt eftersom de förtära det växande fodret,