Aftonbladet – 19 februari 1858, sida 2

oynnelsetiden för lånet, Hvarföre? Jo, emedan obligationerna utfärdas under nämde dags datum! Detta argumentär verkligen så svagt, att vi måste tveka huruvida vi ens behöfva upptaga det till. vederläggning, Hvarken J. A.G. eller någon annan lärer kunna bestrida, att ju icke valet af nämde dag såsom begynnelsetid är helt och hållet godtyckligt. Lika gerna kunde man beräkna begynnelsetiden från kontraktsdatum, eller hvilken annan dag som helst. Frågan är ju helt enkelt om den tid penningarne innehafvas, och att de icke innehafvas af svenska staten från den 15 Mars ir ju solklart, då första delen af lånsumman icke lyftes förr än den 3 April och sista delen först den 30 September, d. v. s. ända till öv, månader efter den 15 Mars. Att man kan anses innehafva en penningesumma, som man ej får i handen förr än om flera måna der, lärer ingen vilja påstå. Före de resp. förfallotiderna för lånets inlevereringhar svenska staten ingenting annat än löfte att på bestämda tider bekomma vissa bestämda summor, och detta löfte hade hon ju i samma ögonblick kontraktet undertecknades; men hon har icke derför penningarne, och det lärer väl vara om dem frågan är och på dem ränta skall beräknas. Den tid penningarne verkligen. innehafvas är och blir oomtvisteligen icke mer än-23 månader: i medeltal räknadt, om nemligen lånet icke ingår förr än på de be stämda terminerna, och det är på denna medeltid af 23 månader som alla kostnader, af hvad namn de vara må, böra fördelas, då man vill utröna huru många procent, för år räknadt, svenska staten. betalar för de upplånta penningarne. Vi medgifva att den medeltid, under hvilken lånet innehafves, kan något förlängas, i händelse lånegifvarne skulle begagna sig af sin rätt att inbetala större eller mindre del af lånet före de i kontraktet betingade terminerna. Huruvida sådant sker är likväl ovisst, ochintilldess det skett måste man ju antaga, att penningarne ingå på dei kontraktet bestämda tiderna, och derefter rätta sina beräkningar. Författaren söker vidare visa, att lånekostnaderna skola minskas dels genom den räntevinst som banken, till följd af rättigheten att på grund af lånet genast utgifva sedlar, kan draga af de medel, som tilläfventyrs utlånas innan penningarne af hamburgarne inbetalas, dels genom kursvinst vid medlens indragning och genom beräkningen af förskottsränta, vid deras utlåning. Huru långt banken kan sträcka sin sedelutgifning på förhand är en fråga, hvarom mera framdeles; men utan afseende på densamma är det uppenbart, att författaren här sammanblandar två alldeles skilda saker, nemligen beloppet af lånekostnaderna, som är ett, och sättet huru banken skall göra sig betäckt för dessa kostnader, som är något helt annat. Kostnaderna äro en gång för alla gifna, och med dem lånets pris i Hamburg, hvarom här egentligen är fråga; ty dessa kostnader skulle icke minskas med ett enda öre, om det också skulle lyckas bankofullmäktige att så väl sköta utlåningen, att statsverket till och med gjorde en. betydlig vinst på affären. Enligt författarens sätt at! se sakerna skulle deremot endast det blifva lånekostnad, hvilket kan komma att utgöra förlust för statsverket. Men på denna väg skulle man komma till det resultat, att om ingen förlust uppstår för statsvenket, så har lånet kostat alldeles ingenting, och : att påstå detta kan ju icke vara meningen; men klart torde vara, att ett resonnement, som leder till sådana resultater, icke kan vara riktigt, — ergo, att man icke får sammanblanda frågan om låneksstnaden i Hamburg med frågan om sättet huru man skall taga igen dessa kostnader af den svenska allmänheten. Då nu sålunda blifvit visadt, att J. A. G:s utgångspunkt för beräkningen af lånets medeltid är oriktig och att följaktligen sjelfva resultatet af denna beräkning också är oriktigt, så bortfaller naturligtvis äfven den slutsats han på dessa grunder dragit, elle att verkliga priset för lånet skulle vara blott en. hårsmån mera än 774 procent, Det tjenar derefter till intet att polemisera med förf., huruvida priset å lånet varit öfverdrifvet, ty innan man tvistar om huruvida et pris är för högt eller för lågt, bör man vä vara ense om hvad priset verkligen är. Icke heller lärer det väl löna mödan att uppehålls sig vid det påstående, hvars tillförlitlighet förf. synes förundra sig att vi kunnat ifrågasätta, att. ingen sannolikhet förefunnits, at detta lån kunnat på något annat ställe erhållas under förmånligare vilkor; ty om det också verkligen vore förhållandet, hvilket vi vilja antaga, att lånet ej på annat ställe kunnat, erhållas under 714, 4, så är dermed ingalunda bevisadt, att det icke kunnat erhållas under :73A, eller 8 procent, som det verkligen kostar. Hade totalkostnaden icke varit mer än IV procent, hade säkerligen många af de anmärkningar, som nu gjorts mot lånetransaktionen, alldeles uteblifvit. Emellertid måste man anse det ganska beklagligt om det verkligen skulle vara förhållandet, att de utsända ombuden icke förstått sin sak bättre, än att de, likhet med J. A. G., ansett lånekostnaden nalles. endast skola blifva 744 procent och på orund-af en: anmälan derom till regeringen förskaffat sig hennes slutliga bemyndigande att underteckna kontraktet; ty, vi medgifva det villigt, sedan ett sådant bemyndigande en sång var gifvet, hade regeringen ganska svårt utt kunbna vägra sin sanktion på det träffade ftalet. Men vi ha nu så länge uppehållit oss vid len, såsom vi hade hoppats redan undanstösade, men genom J. A:; G:s nya uppsats åter a RR Ad