Aftonbladet – 15 februari 1858, sida 2

Äfven innevarande riksdag tycks ännu i ellofte timman, likasom 1851 års, hota att förete en icke oväsentlig schism mellan riksstånden, i anseende till formen för afgörandet af ett ganska vigtigt ärende, och vid detta tillfälle är denna form nästan af mera vigt, än vid något föregående. Frågan är nemligen om bränvinsbevillningsmedlens omedelbara ingående till och redovisande hos rilksgäldskontoret — ett förslag, som i behörig ordning blifvit remitteradt till statsutskottet och som der utan att dess grundlagsenlighet blifvit ifrågasatt är vordet behandladt och tillstyrkt, men som det behagat hr landtmarskalken och erkehiskopen att förklara vara stridande mot grundlagens bokstafliga l1ydelse? och fördenskull derå vägrat proposition. Skälet för en slik vägran bestod, som vi förut omnämt, deri, att förslaget förmentes vara stridande imot 64 S regeringsformen, hvilken stadgar, att de bevillningar, som rikets ständer sig åtaga, skola vara under konungens disposition, ett förhållande, som påstås icke ega rym om de levereras till riksgäldskontoret, Det oriktiga i denna förutsättning ådagalägges likväl icke blott deraf, att 64 8 regeringsformen icke innehåller ett ord derom att de af ständerna till statsverket anslagna bevillningar skola ovilkorligen inlevereras till statskontoret, utan äfven faktiskt af den omständigheten, att allt sedan grundlagens stiftande vid 1809 års riksdag den såkallade allmänna bevillningen — hvilken omtalas i samma S (60 S regeringsformen) som bränvinsbevillningen — städse ingått och ännu ingår till riksgäldskontoret med åliggande för detta att, under benämningen af statsbristsumma, tillhandahålla statskontoret de för sistnämda verks utbetalningar nödvändiga medel, hvilka således när som helst dertill varit atttillgå, och hvarigenom bristen i statens till statskontoret inflytande inkomster kunnat fyllas utan behof och rättighet för detta verk att upptaga lån. Fn snart 50-årig obestridd tillämpning af grundlagen har fördenskull ovedersägligen ådagalagt, att den sålunda till riksgäldskontoret ingående bevillning stått under konungens disposition,, oakta8 medlen ingått till riksgäldskontoret, å hvifit rikets ständer, vid förra riksdagen, till och med för statskontoret, anvisade ett särskilt kreditiv, hvaraf äfven ett belopp af 150.000 rdr blifvit lyftadt. . Detta faktum innebär således den fullständigaste vederläggning af det utaf hr erkebiskopen och landtmårskalken anförda skälet till den i förevarande fall vägrade proposition. Men ett annat skäl emot en dylik vägran anfördes på riddarhuset, hvilket har en ännu vidsträcktare omfattning och den vi fullkomligt gilla. Det är nemligen, att den paragraf i grundlagen (55 i riksdagsordningen) som berättigar talman att vägra proposition på en väckt fråga alldeles icke afser, hvarken sådana förslag, som i behörig ordning blifvit till utskott remitterade och deröfver utskott afgifvit sitt betinkande, eller konungens propositioner, utan endast enskilta riks dagsmäns inom ståndet väckta förslag och motioner, hvilket också, vid en uppmärksam granskning af nämde g i riksdagsordningen, derifrän oförtydbart härledes, enär denna paragraf icke med ett ord omnämner utskotts betänkanden eller kongl. propositioner, utan endast af enskilt motionär väckta frågor. Vi veta ganska väl, att denna inskränktare tydning icke öfverensstämmer med den maktfullkomlighet hrr talmän hittills tillerkänt sig; men detta hindrar icke att för framtiden påyrka en strängare tolkning af grundlagens ord. Genom en sådan tolkning försvinner äfven i väsentlig mån det orimliga och förhatliga uti rättigheten hos talmän att öfvertaga ett slags förmynderskap, då detta endast gäller. enskilta rikedagsmins förslag inom ett visst stånd, men icke, såsom i förevarande fråga, utsträckes äfven till utskotten och de öfriga riksstånden. Emellertid torde den ifrågavarande propo