Aftonbladet – 15 februari 1858, sida 2

Norges välgörare, hvilket här gör ett något underligt intryck, då det är allmänt bekant, att han bittert ångrade, att han någonsin gifvit sitt bifall till norska konstitutionen, och då man här icke kan dölja för sig, att det är med svenskt blod och med svenska landuppoffringar som Norge lösgjordes från det provinsiella förhållandet till Danmark, i hvilket det eljest ännu i denna stund måhända skulle qvarstått samt att det är på sätt och vis betäckta af Sverges sköld, som Norges frihet och välstånd utvecklat sig till den glädjande ståndpunkt, hvarpå de befinna sig. Vi kunna, utan fara att missförstås, omtala att från denna orsak till en stor del härleder sig det missnöje mot Norge, som onekligen finnes hos en del af den svenska allmänheten, så mycket hellre som vi sjelfva höra till dem, hvilka anse Norges demokratiska frihet och nationella sjelfständighet såsom en lycka för norden. Vi vilja icke heller fördölja, att det i vårt land väckt en högst obehaglig sensation att se det beställsamma och inställsamma fjesk, hvarmed man i Norge omfattat det s. k. Carl Johansförbundet, ett litet sällskap, stiftadt af några gamla fantaster i Upsala och som här icke framträdt i dagen, utan insvept sig och sina förhandlingar i en viss trimurarehemlighetsfullhet, som varit föremål för löje, men ur hvilken ett par gånger dock framskymtat yttranden och åsigter, som icke kunnat annat än väcka vedervilja hos svenska allmänheten. Vi måste här afbryta, för att i en följande artikel något närmare angifva den position, i hvilken den liberala pressen till följd af förhållandena för närvarande befinner sig.