Aftonbladet – 15 februari 1858, sida 2

— VÄL es — År det Lucen som blåser flöjt ? frågade Mark Raymond. En af gossarne som var ifrigt upptagen af sitt bollspel pekade på den förmodade mu: sikanten, Hvem kan det vara?, Det blef ett allmänt rop af dansare — ett positivb och alla gossarne rusade till de stora jernportarne, som skilde gården från en yttre öppen gräsplan. Dick gick med de öfriga, och till sin häpnad fick han se Sam och hans syster dansa efter musiken. Hans första känsla var att stiga bakom sina kamrater för att icke blifva igenkänd. Denna känsla var blott ögonblicklig; hans goda natur förkastade den genast. Han gick raskt fram till porten, som Mark genom en fint, endast känd af de större gossarne, hade öppnat, och stod nu jemte de andra och såg på deras dans. Hvilken vacker flickab sade Raymond. Ja, och hon är lika god som vacker, svarade Dick. Hur vet du det? Jag känner henne. Du! känner du lindansarne? ropade flera gossar med förvåning. Ja, och jag blyges ej deröfver, svarade Dick. När jag rymde från mitt hem i följd af hård behandling, gåfvo de mig skydd. Många af gossarne tviflade på sanningen häraf och uppmanade honom att bevisa det. Gossen önskade intet bättre; han ropade: Sam och Pet Musiken och dansen upphörde; flickan sprang fram och tog honomi handen. Dick! kära Dick utropade hon; du har då icke glömt oss?2 Ack, nej! er du nu att han icke skäms för att erkitnna sin bekantskap med oss, sade brodren. Jag sade dig att du hade orätt; fina kläder,