Aftonbladet – 13 februari 1858, sida 2

voro fruktlösa; vanan hade blifvit honom öfvermäktig. Jag var en toka som litade på honomp. tänkte Patience; de skola göra honom till tiggare, då de fått honom i sitt våld. Stackars enfaldiga kräk! Ack om jag bara kunde få honom om hand igen! Det är allt hvad jag skulle önska — jag skulle nog rä på dem till slut ändå! Med denna föresats tog hon vägen till stallet och spände hästen för schäskärran, i hvilken Michael under så många år haft den äran att köra för sin fru till torget i Newark. Då detta var gjordt gick hon åter in för att afpassa ett lägligt tillfälle. Under Janes frånvaro hade mr Ellsgood, på så få omvägar han kunde, meddelat mrs Bunce de vilkor, hvarpå han skulle hjelpa henne att förmå hennes man aflåta sin förmögenhet på brorsdottern. De måste hafva varit hårda, ty då Jane och Michael inkommo, sågo de den gamla sedelboken ligga på golf vet nere vid singfötterna. Den hade synbarligen blifvit ditkastad med samma likgiltighet som ett urkramadt pomeransskal. Vid åsynen af sin man tycktes mrs Bunce få nya krafter. Hennes ögon lyste af denna förskräckliga eld, som så många gånger omintetgjort hvarje försök till motstånd. ,Michacl, sade hon, jag skall snart vara bland de saligas antal. Juristen såg tviflande ut. Ack nej, min söta vän, hviskade den lille mannen; du bedrar dig kanhända — du kan tillfriskna. Hur vågar du motsäga mig? utropade hans fru; du vet att jag alltid hållit ord, och jag säger dig, att jag dör. Det är också hög tid, ty du har gjort mig lifvet tungt; mgen annan gvinna i verlden skulle tält hvad jag fått fördraga, Du har nu plågat ihjäl mig