Aftonbladet – 13 februari 1858, sida 2

Den stackars plågade mannen skyndade ur rummet, oaktadt sin hustrus hotande blickar; hon var nu alltför svag att kunna tala. Jane höll ett glas vin för hennes läppar; sedan hon smakat derpå, blef hon åter något starkare. Michael hade ej varit många minuter bakom diske:, förr än klockan i sjukrummet ringde två gånger efter hvarann., Han darrade vid denna kallelse, i förmodan att den gälde honom, Just då han var på väg att hörsamma den, kom Patience in, Ack, kära husbondel utropade hon; missis .. Är hon död? Nej, icke ännu; hon säger att ni måste fara till Newark och bedja Jacob Bantem, mr Ellsgoods skrifvare, om sigillen; hans herrc har glömt dem. Hvilka sigill? frågade Michael helt förvirrad. Det vet Jacob. Men ... Här är icke tid för några om och men. sade Patience; hästen är förspänd och allt är i ordning. Missis är mycket bättre. Kanske dör hon icke, när allt kommer omkring. Ske Guds vilja mumlade mannen i en undergifven ton, Utan den ringaste misstanke att han handlade annat än efter sin hustrus anmodan, gick mr Bunce till chäskärran, i hvilken Patience hjelpte honom stiga upp och bad honom skyndsamt begifva sig af. Men bropengarne? sade Michael. Flickan stack handen i fickan och lemnade honom en half krona. Jag tror att jag var klokare än Jane och fastern och advokaten tillsammans, mumlade hon med ett förnöjdt leende på sitt runda anlete, då chäskärran skramlade af med rask