Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 3

Om Språkfrågan I anledning af några af-de anmärkningar, som blifvit gjorda mot de åsigter om svenski skriftspråk, som uttalas 1 företalet till dikten: . Dlamanter 1 Stenkol. (Slut fr. gårdagsbladet). Engelskan slutligen har i verbal-konjugäationens förenklande gått vida längre än talsvenskan; men är. det oaktadt, ej så konseqvent; ty den har bibehållit de tre ofvan omnämda enstaka persenaländelserna. Talsvenskan (och taldanskan) deremot har med obeveklig följdriktighet bortkastat alla personaländelser, och helt och hållet befriat verbet från denna, i min tanke, främmande skyldighet; men deremot utmärker den i det närmaste felfritt det, som den vill utmärka: tid och sätt, t Hvart och ett af alla dessa språk har dock, om också ej teoretiskt, så dock alltid praktiskt rätt; ty praktiskt rätt har alltid ett språk att vara sådant det verkligen är, d. v. s. sådant det talas af den stora majoriteten af folket().. Endast skriftsvenskan har både teoretiskt orätt; ty den är ej följdriktig, och praktiskt orätt; ty den är ej sådan som språket talas af nio tiondedelar af svenska folket. Men då nu engång så är, hvad vore fördelen af att göra en ändring? — Fördelen vore den, som alltid ligger i att följa naturen och undvika förkonstling. Olägenleten afatt bli qvarivid det gamla onaturliga förhållandet är den, att då skriftsvenskan allt mer och mer kommer att kännas främmande och inlärd, kommer detta ofelbart att inverka förlamande på vår litteratur; visserligen ej på långt när iså hög grad som om vi skulle skrifva på ett främmande språk; men dock något ditåt, och i samma rigtning; emedan felet är åt det hållet, Recensenten anmärker, att i det gamla Rom Latine loqui och lingua Romana loquis var två skilda saker, och att man der sålunda verkligen, liksom hos oss, hade ett serskilt skriftoch vältalighetsoch ett annat fanligt talspråk. — Detta är ett kändt förhål lande; men exemplet är kanske ej så lyckligt valdt: ty hur gick det med den Latinska Litteraturen? — Efter en mycket kort blomstring, en gyllene ålder, ett augustinskt tidehvarf, förfoll dem! — Andra orsa() Obs. att de tre omnämda parsonaländelserna i Engelskan nyttjas i tal och ej blott i skrift, ev som Våra, S