Aftonbladet – 12 februari 1858, sida 3

perfectum af de starka verberna (härom kan hvar och en lätt öfvertyga sig, som blott åhör en enda dram) m. e. 0. följer ungefär samma öfvergångsmetod, som den jag i mitt poem nyttjat, och hvilken de dramatiska författarne i Danmark, äfven i skrift, följt (se Företalet till Diamanter i Stenkol). -Exempel i mängd skulle äfven kunna framdragas, och det skall också framdeles ske, om så önskas, på hur sådana talspråkets former hos oss äfven i tryck, påträffas, ej allenast i Törnros-Författarens skrifter och i Prof. Hagbergs öfversättning af Shakspeare, der det varit afsigtligt, utan hos flera andra, yngre och äldre författare, äfvensom i de dagliga tidningarna spridda exempel, hviskande om naturen, som vill iram i trots af skolmästare och grammatika natw ram expellas furca tamen usque recurrits; men jag lemnar för denna gång allt detta derhän! Saken är i alla fall ännu så ny, att det ogillande den mött, alldeles icke kunnat förvåna mig. Om jag derföre upptagit till besvarande några af de anmärkningar, som af recensenterna blifvit gjorda mot min åsigt, så har det endast skett, emedan det är just dessa eller likrande invändningar, som jag länge och ofta frånsalla håll fått höra, och derföre att dessa invändningar synts mig röja obekantskap med vårt talspråks verkliga beskaffenbet. Denna obekantskap har jag ansett det vara nyttigt och rätt att söka i min mån skingra. Sedan ofvanstående redan var nedskrifvet, har jag rått läsa och begrunda en recensisn öfver mitt arbete i Aftonbladet för den 9 och 12 sistlidne Jannari. — Den allvarligt manliga stämmans både pris och fullvigtiga klander skall länge återljuda i mitt minne. — Den författare, som ej under en sådan granskning känner sin kanhända kallnade båg plötsligt lifvas på nytt, liksom när stundom, midt i vintern, ett vatten oförmodadt bryter upp,, han. är ej värd att så granskas! -Vore ej Juletid redan ute, så skulle jag vara frestad att, på fornnordiskt sätt, göra ett löfte... men, nej, jag råkar in på poes.ns och de dåraktiga förhoppningarnes område ... låt oss återvända till grammatikan! I detta afseende är i anledning af denna recension föga nytt att säga. Endast ett uttryck vill jag fästa mig vid: Recensenten säger: han (en skald) måste tala ett skönt språk för att kunna göra sig hörd.. Alla folk, i nästan alla tider, har påstått sina språk vara sköna och svårt torde vara att rättvist afgöra hvilka, som haft och har rätt eller orätt. Men hvarför skulle ej, det svenska talspråket lika väl kunna sägas vara ett skönt språk som det svenska skriftspråket? Orsaken: till denna ringa aktning för talspråket kan ej, hos en sådan granskare, bero blott på något så löst sonu ett blott tycke att dem ena böjningsformer låter vackrare än den andra; utan sannolikt är; att Recensenten delar den tro, som af så många hyses, just derföre att man aldr:g sett saken närmare an, nemligen att det såkallade talspråket ej är annat än skrift-språket, fast det af den ena tillslarfvas på ett sätt, och af en annan på ett annat sätt. Ja, under åra-tal har jag med harm hört. påstås, att vi svenskar talade vårt språk illa och slarfvigt och sämre: än andra folk sina språk o. s. v. Under åratal har jag äfven hyst en öfvertygelse, som småningom stadgats till visshet, att alla dessa förebråelser varit oförtjenta, och att, såsom jag ofvan sökt visa, det svenska talspråket har lika noga bestämda formreglorsom skriftsvenskan, och att dessa talspråkets formreglor i vissa afseenden är mera följdriktiga än skriftsvenskans.; Hvarför skulle då ej svenska talspråket lika väl vara: ett skönt språk som svenska skriftsprå-ket? Och hvad ljudet angår, om dertill skall appelleras, låter det ej bättre när talspråket talas, äm då någon, uteller inländning, söker att tala med skriftsvenskans former, eller grammatikaliskt som man säger? Hur tillgjordt, främmande och illa låter det icke i ett svenskt öra? Också har man svårt att, . till och med vid offentliga föredrag, hålla sig vid skriftsvenskan, när föredraget är muntligt, och isyns nerhet när man blir litet varm i sitt ämne, — Er, hvar, som vill åhöra blott en diskussion i någe, rådslående församling i vårt land, skall der4 orhålla hundratals bevis. — Det är alltjömt der, de Jem a der naturen som vill fram! Att den äfven i skrift, ja! ej så sällan äfven i tryck, skalkaktigt tittar fram, har jag förut nämt, och såsom möjligen ett exempel vill jag citera ur Recensentens egen förevarande, genomtänkt, väl och noggrant skrifna recension (Aftonbladet den 9 Jan. 3:dje sid. på midten af 2:dra spalten) följande mening: Ja, den kan såsom bolmörten på skräpbackarna till och med angifva, hurusom der är giftiga psafter i omlopp i det-eller det tidskiftet. — Begagnandet af ordet der i denna ställning är en Germanism, som ofta påträffas i skrift, hvarföre stället ej lär vara ett blott tryckfel. — Nå väl! förstår man ej meningen lika bra som om der stod: der äro da sind) giftiga safter, o. s. v.? I Danskan, der tenna Germanism blifvit fullkomligt häfdvunnen krifver man: der er en, som-och äfven der er mange, som och t. o. m. der har veret mange, som (Molbeck). detta vårt systerspråk har nemligen talspråkets påckning på skriftspråket varit starkare och framngsrikare än hos oss, så att, äfven i skrift, pluralormen för verberna blifvit vacklande, och serskilt så ör hjelpverberna, så att man, i hvad ordställning som helst, skrifver nästan promiscue er och ere, har och have, för pluralis. Det är således lätt förklarligt, att i Danskan, i detta fall, bruket af singularen blifvit regel, då deremot der pluralformen är lefvande, d. v. s.. nyttjas i talspråket, sådant ej kommit i fråga. Jemför de liktydiga: da sind, ci eller vi sono, shere are 0. 8. v. Kanhända misstar jag mig således, och kanhända är det afsigtligt detta öfverflyttande af det Danska bruket af är i singularform efter der, äfven då det efterföljande subjektet är pluralt... I så fall är detta ett åt talspråket gjordt medgifvande, som jag med nöje hälsar välkommet! En sednare anmärkare i Svenska Tidningen för den 23 sistlidno Januari, ehuru han ej sysselsätter sig med is Fjos o framkastar dock, i förbigående, ett yttrande om talspråkets beskaffenhet af att vara povårdadts; och en ännu sednare nskare, i PostTidningen för den 27 Januari, hvilken i afseende å det poetiska yttrar mycket, som är tänkvärdt, slutar dock, äfven han, med att tala om det skiftande talspråket, med alla dess oegentligheter,. Nya bevis på hur litet man känner det språk, som man sålunda fördömmer;. och på den allmänna obekantskapen med den stadgade enhet i formlära, som genomgår vårt talspråk, under dess skiftningar i det mindre väsendtliga! Denna enhet, som är i det mesta lika sträng, som t. 0. m. i något lefvande skriftspråk; ty intet lefvande språk, det må nu vara skriftspråk etler talspråk, är eller blir någonsin fullkomligt fritt från mindre skiftningar och oegentligheter; vare si att dessa består i dröjande lemningar af ett förflutet, eller inbrytande tecken till ett kommande, eller iverkligenrent tillfälliga och öfvergående missbruk ! () Ått jag storde få svårt att få särdeles många an hängare, för mina åsigter orm språket lär nog vara en obestridlig, och minst af mig bestridd sanning — tillsvidare! Ej heller har. jag sökt, eller skall jag söka, förmå någon annan att följa mitt föredöme; men tidens makt är stor, och den, som lefver om några tiotal af-år, torde nog få bevittna de omstridda personal ändelsernas i verbet hädanfärd. — Det är möjligt, invänder man stundom; men, är saken riktig, så gör den sig sjelf i tidens längd; ännu är det för tidigt, — Detta: är den vanliga anmärkningen mot alla förändringar. Det är alltid för tidigt! Att saken gör sig sjelf; är en tom fras, ty ingen sak gör sig sjelf; ock () I en anmärkning har denna sista anskare ti hälften rätt, nemk då han säger, ät jag a rädd för mitt systems konseqventa, tllämparde. Jag har fruktat, icke för den Ogunst i recensentväg, eller den möjl. minskade Spridning, som genom ett: sådant NR skulle träffa mitt arbete. Sådant, ehuru le samt, fick man underkasta sig t: Men jam han 4 i RR IRA LEA 1 TE RR