Aftonbladet – 10 februari 1858, sida 3

SEGER UTIEG JRCEN, SUVI: SIIGAS. VISE BEUL VELEVÄRTIISD TUICSIGT. Saken är, i.min tanke, af sådan vigt för hela vår litterära framtid, ratt jag vjskölle tro mig uppfylla min pligt, med mindre jag, efter ringa förmåga, försökte ätt bringa litet mera ljus i densamma. Men då jag sålunda till besvarande upptar några af de anmärkningar, som möt mina-grammatikaliska åsigter blifvit gjorda, så lemnar jag dock derhän alla sådana, som är af en mera enskild natur, nenil.. ällt, som: angår den delvisa tillämpning, som jag i mitt arbete. gjort af mina åsigter. Grunderna derför har. jag. uppgifvit i Företalet, och om hr 8. ej tyckts ha uppfattat min mening rätt, så är detta rätt dedsamt; men df intet intresse för allmänheten. Deremot hoppas jag att sådant intresse ej skallsaknas för en Öppen och sänsad diskässion om sjelfva denstöra frågan, den om: Det svenska skriftoch talspråkets ölikhet, och om Hvilketdera, som har rätt emot det ändra. Det -är endast härmed jag :ämnår sysselsätta, mig och upptarsjag derför still besvarande endast de af de gjorda anmärkningarna, som eger enssådan-allnWin-fratur. Hr S. skrifver (Sv. Tidningen den 28 Dec; 1857): öde myketer kom vill fört gällande vid bekandlingen aj svenska språkets. Jag måste här genast reservera mig mot den tanken, att jag skulle vilja göra något gällande. Jag Här blott helt enkelt -oninämt ett faktum, hvilket man ej heller, kunnat. bestrida, att neml. vi i Sverge talar ett -språk -och :skrifver ett annat; och som jag har uttalat min öfvertygelse, att ett sådant onaturligt förhållande ej i längden kan fortfara; så har jag, blott för klin egen del, Velät anhålla.att fåskrifverpå mitt modersmål; ty med modersmål menar jag det lefyandetälspråk, som man lär sig från barndomen;-långt innan man ännu våt hvad en grammatika är, Hvar joch en annån må sedan för-mig stillsvidare skrifva på dön konventionella Skriftsvenskan. Den tid kommer nog då dette helt enkelt ej längre, låter sig göra. HrS. fortfåri N Han vill nemligen förena .vårt staloch skriftspråk, å la bonne heure! men sättet är uppoch nedvändt. Hon Tåter 3KHiTtspråket UAtaya tålspräkets former och icke tvärtom. . Män Kan verkligen ej -serdeles mycket ha tänkt på gången af språkerias utveckling och förändring i Iden, då man, kan framkomina med ett så (må tationen förlåtas mig!) upp-oohnedFuändt förslag! Månne våra älsta förfäder skref först, och talade sedan efter det skiffria språkets :reglor? Här det icke deremot funnits millioner menniskor, som talat en riäögd af dlika språk i århundraden, Kanske årtusenden, innan, det föll någon in att -med något slag af ljudteoken försöka, först att afmåla hela meningar och begrepp (hieroglyfisk skrift), sedan med öttkonventionelt tecken utmärka ett helt :ord, eller åttnin: stone en stäfvelse, såsom det förra än:i dag i Ohinesisk, det-senåre i Japaffesisk skrift lär brokäs, tills dessislitligen Ibokstafsläran uppkom, genom att man låt den, tillsett teeken förvandlade, hieroglyfen en: däst betyda första ljudet i namnet på det föremål; hvats titseende den efterhärmade. Först när man sålunda i -en period, som nära nog-faller inom den korta tid, som vi känner och -kallar den historiska tiden, erhållit bokstafsskrift,:kunde man börja att. utmärka ejrallenast ord; utan äfven deras böjningar, Odh hvar tror!hr S. att man då togden Frammatika, efter hvilken dessa böjningar gjordes? Jö, man följde den :lefvande regel, som ördt gåf, och soml hvar och eh inhemtar, Utan ätt veta af det, pål salmma gång söm han lär sig dtt tala Sitt modersi mål. Sedan man länge sålunda skrifvit blott efter; gehör, började man finna, att man härvid, sig jo ovetande, följt vissa reglor. Man upptecknade då! dessa, ochså uppkom grammatika genom att tänkal öfver det lefvahde språket, på sanima sättsom bota-)j niken uppkommit genom att tänka öfver den lef-i vande-växtverlden, och !kemien sgenom att tänka öf-i ver och-experlmentera med de förhållanden, söm finns imöllah kropparnas beståndsdelar. Det Vär erfarenheten, söm så småringom letade sig till Vissa lagar, som -Uet lefvande språket, sig sjelft ovetande, följde. Ihvarje på så sätt uppkommen grammatika, eller Jago för ett enskilt språk, ingick mycket, som endast gällde för det språket; men också cen! hel mängd jallmänna lagar, som :gällde och passade för alla -språks(allmän grammatika) liksom botanikens och kemiens allmänna lagar (der mån fånrit de rätta) passar för alla tider. Men gysselsätter sig åter botaniken med att undersöka lägarna för en växtart, eller zoologieh meid en djurrace, som upptagits af odlimgen, och genöm densarmina undergått, och dagligen undergår, förändringar, och vill.beskrifva :den sådan den nu är, då vägleds vetenskapen visserligen af sin allmänna kännedom som hurudan nämde växtart eller :.djutrace. ursprungligen värit, och ännu är, i vilda tillståndet; nien den fifner också; ratt växtarten, Eller racen, undefgått väsendtliga förändringar och att den, :ehufu alltid inom gränsen af de. stora iäturlagarna, dock numera kommer till helt ändra resultater i färg, i bladform, i fruktens beskaffenhet; eller djuret i iskapniad, i hornform ller i ullens beskaffenhet o. s. v., och fälar man också härvid om, konstant växtart eller djurrace, så är detta ett endast relatift sannt uttryck. Djurracen förändrar sig ej nbmera så fort som då man höll spå att bilda den; men intet af kulturen tillskapadty: eller utveckladt,säroföränderHgt. Mens för att från liknelsernas farli område ; ty h liknölse haltar alltid i någöt, återkomma till sjelfva ärfinet — språket kuh äfven, efter att ha genomgått en Köp förätidringar, för en tid få n könstant form, och man Känn Kanske inbilla sig, dtt nian lyckats bestämma det för alltid — förgäfves! efter en längre tids förlopp skall frän dock finna, ,ått det lefvande språket, talspråket, .undergått så.stora. förändringär, ätt! let !är omöjligt att längre kända :derför, och! då blir det fordna språket och:desfigrammatika ett avdt språk, och en,död gramnrätika, och-en ny fimma vika måste uppgöras för det defvande språket sådant let där. : ManKöhöfver dock ej frukta, att språket sålunda. kommer, så ätt säga, på alltför Törlig.fot; ty, hvarje sådati Språkförändring, ehuru oundvikligt den engång: all befilnäs ha inträffat; är docksseklers verk. Afveh Värt svenska språk. har, i likhet med:andra vildade språk,hunnit enrisådan ståndpunkt af.köntanthet,. Det skalwisserltgenj icen vida aflägsen idsperiod..engång befinnas hä aldeles förändrat gig, ;ch blifvit.ettshelt annat språk, lika så Väl Söm det ornnordiska imålet, eller ?hväd -man vanligen källar sländskan, ej långre är vått nuvarande Språk, Men. 1 sådun förändring skäll iiträda först efter någon Fämtilla stör och långvarig förkn af statsoch: ndra förHållanden (ty äfven; dessa är ej eviga) och roi; sn. så aflägsen tid, ätt man; relatift dladt, ; säga, att det bildade spenskatspråket. umbra hunnit den ståndpunkt; der dety!i allt väendtligt, är oföränderligt. Men detta galler endast m -.sj et sådant. rkligen är, och icke om språötisk t ra Pa a P -Man -har fordomr-isvårt-land talatsett ; ade en hel del böjningsformpr för både iverber och ubstantiver, Som bumera ej finns jdgtlefvanmtesprået; Hen dessa; sdå. brukade böjningsformer, var i nycket olika med dem, hvilka antagits. såsom gäl-. inderför Skrittsvenskan,: MLemningar af dessa äldre öjningsformer påtriffas: änniv idvåra mera undan) sömda landskaps t mål, såsom. Dalskan, Giottindskan ete,. Men med just de böjningsforfiier, som len konventionella gren an nyttjar, bar kanske, ldrig allmänt talats i Sverge; ty mer än troligt r ex. att då ähdelsen -öm (vi älskom) i 1:sta. erson plusalis. gick bort, bortlades ändelse tEn (1 Isken) i 2:lira person pluralis på samma gång, bäkert-torde vara om deh ändelse, Som då :tulsprået eh, ed gjorde sigogilland; för dessa personer aferbet, ej genast var ändelsen kr, (viälskar; niälskar, isojhe det Ha böter. He j prdnomieh I utt deta örvandlats itill ni tydks väl antyda att 2:dra personn tid hetat älska nipyamder det -n öfvörfyttade rånj verbet )älsken till pronominet. 7s men! dels kan