Aftonbladet – 10 februari 1858, sida 3

MON aLVENR Sa val Som tTtornauanact med UVassan och Göttländskan. . Vår antagna grammatika är således, åtminstone numera, ett misstag, och dess böjningsformer är ej böjningsformerna för svenska språket. Män behöfver således ej frukta, att det bildade svenska språket skall förändra sig från det ena tiotalet af år till det andra. Nej, -det:skall dtah tvifvål förändras, men sannolikt först efter -.sekler. Men hvad, som icke kan fortfara, icke ens ett halft sekel-till, derom är jag öfvertygad, det är -det onaturliga förhållande, och som saknar motstycke i något -eiviliseradt land, att man i Sverge talar på sitt bildade, sitt sköna och stadgade -modersmål, men deremot skrifver: på ett språk, som kanske aldrig, -oeh åtminstone ej sedan ett sekel existerat. Det är detta -som ej kan undgå att förändras. Man behöfver ej frukta, att hyärje nyhetsmakare skall-omstörta det:verkligasvenska språket hvart -annat år. :Hvarje sådant försök skulle strax stranda mot verkliga förhålländet. Deremot kan ej i längden -ett.skriftspråk uppehålla sig, som strider emot verkliga förhållantlet, :d. :v. s. not de reglor-det stadgade, det -sköna, lefvande svenska språket följer. Hvad menar jag då medsdet lefvande svenskaspråket? Jag menar dermed det språk, som, i allt väsentligt lika, talas af,-ej-allenas: hela den -så kallade bildade -klassen öfver hela landet, utan -afmiotiondedelar af sjelfva svenska folket, och af -hela den del af Finlands befolkning, som talar svenska. Hvad menär jag med väsentligt? -Dermed menar jag ördenas böjningsformer, d. v:as. formläran, (jag talar ej om :syntaxen; ty dess olikheter-betingas, i-detta fall, af formlärans.) Med mera oväsentligt menar jag uttal. (prononciation), hvilket onfvexlar från provins till. provins, och ordval; tysbvarje provins Har sina egendomliga ord och uttryck, som 6j begagnas i den -andra provinsen; -men den ofantligt öfvörvägande stora massan af ord är :densanima öfver shela landet. i : Den verkliga svenska ,grammatikan vöre således den, söm upptog de böjningsformers(och, deraf följande. syntaktiska reglor), som gäller för detta öfver hela landet talade språk, men sådan är ejden-anrna svenska skriftgrammatikan. i väri. skiljer sig då dessa båda -gramnfiatikor? De skiljer sig förnämligast :deri, att talsvenskan: 1:o ej vet af några .personaländelser för verberna, t.-ex. di kommer, ni .går, hästarna sprinter; i st. f. vi komma, I-gån, hästarna springa; i 2:0 deri, att, i talsvenskan, bestämda pluralen af neutrala substantiver, -som Undäs. på könsonant, 5:te Weklination, Hildas-gerom tillägg af — ena, (i st. f. — eh). t. ex. iörukena, hösena, istf. bruken, husen... Till; vinnande af lkformigket med alla de andrardeklinatiorerna 3:0 deri, att. talsvenskan -oj.i-allmänhet vet afrägön konjunktivus, annat. än: alltid för -ett-endg verbum -(vore), och understundom. för några andra (finge, ginge, komme 0. -8.v.)kuknske -Högst Han st., .en lemning af-en fy-d. :böjbingsform för Hela den kldss verber, som -kallas starka. Bland folket .på landet i. vissa trakter torde konjunktiven nyttjas för någet flöre verber; men i-alt fall ingalunda såsom ; regel, utan så;ett än nyttjas koönjunktiven, ;än nyttjas den icke, för samma verbum. Det torde således böra rerkännas, satt: den, äfven på dessa ställen bland folket; är -stådd i bortgående. Allt detta dessutom endast -om Imperfektöm konjunktivus ; -ty presens är-bestämdt-börta,utom såsom Gvarstående undantag, såsom optativus, i-n och annan fras, -t. ex. vare det.nog Wagdt. 4:0 I ett ahnut Höpvigtigt förhållande, Hbml. ömtntaletigenera i svenskan, torde det vara svårare att säga hvåd som ni är det allmänna bruiket ; sty folkspråket har ännu i mångax-provinsör behållit .3:ne .genera, och eger dåäfven en särskild bestämningsändelse för femininer, nerhl. n,tjöx. märra i st. f..märren, regeringa i st. f. regeringen, ehuru nämda ändelse sällan, om någonsin, hörs vid: bord af dbLiträkt betydelse, Såsom tillgifvenhet, frihet o. S. V., dessutom hörs den-äfven öfta för maskuliner, t. ex. våra ä faseliga seh i år 4 stf. våren ete. Öfn kH dön följande satsen då skall -nyttjäs ett persomnalpfökonren, hänvisande. till. ett. sådant föregående feminint subjekt, så begagnas hon i st, f..den, meni stora och vigtiga delar 4f landet, såsom Upland och Södermanland, får nan TIKG ofta, i ett Sådant fall, höra den:i N 4 Stockholmaren af folket sderemot nyttjar visserligen i ett sådant fall äfven ofta den, men det vanligäste torde, besynnerligt hög, vara att få höra ett hän; Antingen det Föregående ordöt, svin Ersätts af personalpronominet; sär ett-f. d; rötskulinum, Bller ett, f.. d. femininum, utom då ordet betecknar något lefvande och som verKligen har kön. Deremot torde blant den bildade Klassen i hufvudståden vch öfver hela lahdet Bruket af: den kunna Sägds Vära på Väj att. bli. regel oeh. det andravenddstaumdantäg. DEt finns derb, som tror, att det kunde vara.möjligtratt återväcka känslan af skilnaden mellan maskulint och feminintordkön, -der den gått förlörad. — Jag kan ej: dela-derifia, Itkalitet som Hågon Athän, förhe ning att föra språket baklänges; rien Hå: . ; åk Jag gjort, mig. till .grundregel, att endast hålla mig till verkliga förhållandet, och att säldrig anticlpera på framtiden, och då talspråket verkligen i denna punkt befifiner sig På väsentligt lika ståndpunkter i olika delar af landet, sårskulle jag anse döt Warabrivt dit våga någon bestämd förutsägelse, om. hur -.det kommet att gå, och orm vårt talspråk, . till likhet med Danskan, komer ätt få endast två ordkön, kommune och neutrum utom mnäturligtvis för de ord, som betecknar letvände varelser), äfvensom om det då blir den eller något ännat prönomen, som bliryallmånt brukadt såsom Personalpronomen för genus kommiärie så hiycket vill jag Blott anföra, att ej allenast den skändinaviska riktningen innebär en sannolikhet, utan att bättre öch re gissningsskäl finns i svenska språkets egen natur. -Md derbhdast tyenne olika , kön beteäöknas af både bestämda och obestämda artikgln i; både! täloch GkAft; af de flesta prononiiner i skrift; och af alla ifäl, tom Å Set SrdarRraade Pero pronomnet; ett språk: der äfven. substantivet: sjelft och adjektivet a den,.punkten är: sakeh tfgjord-)iotakpråket öj betecknar: annat.ordköpän kommindock nevtrart tt sådant språkskan fknappäst i läftgden Hehålla cen tredelning. af ordkönet, hvilken således: entaåt käk ramträda. i det entta, fall !då ordet öftefföljs sf ett sersonalpronpmen; belst,då,räfvdn i ddtta fa, förbållagdetejokingre ärorubbadt.. oh I 3 I Men, som sagdt, det redan -afgjordaallwikyta: dch serkliga ,förbållandet; se dbrdet Sndå till hvilköt man ji ppråkfrågördbar sätt håll sig! Jag skule detöre tro, ätt bäst vore, att grammatiken tills vidire illät båda delarna och detta äfven ifråga om konjunktiven. De två första, ofvan anförda skiljepunkterna, deremot, är fullkomligt .säkra.och-afgjorda;--oeh--utgör den förnämligaste stora skilnaden mellan taloch skriftsvenska(Slutet följer.) () d. V. s. då adjektivet gör tjenst såsom adjektiv. Står! det åter rent absolut eller substantivt och befecknar det lefvande varelser, som har kön, så kan Set stundom skilja mask. -oeh-fem;-t. ex. den lilla av väl rask. och den. lilla. söt -som -vanligt? Nn aeremot:.. Hvilken är stargast, den långa eller den Tortväxtd af de der gossarna? Den kortväxta. Oöhtnnu mera: den lilla fösseh Och den lilla fickan. Rättegångsoch Polissaker. -Grosshandlaren Jehns, .ehef-för huset Johns 8 kornp., som blifvit satt i konkurstillstå, ade af sina hörsenärerj Vid nyss Kållet sammanträde erhållit tillstånd att företaga. en utrikes resa för, NR ät selägenheter,. .och i -följd deraf shos öfverståthållarembetet u i En af fordringsegute