Aftonbladet – 9 februari 1858, sida 2

AS Unga herre, upprepade Amen med ett hånleende, jo just en vacker herre, som jag af barmhertighet födde, till dess hans oförskämdhet förmådde mig att skicka honom till fattighuset, hvarifrån han rymde för några månader sedan. Se så, min gunstig herre, fortfor han och försökte att fatta Dick om armen, stig nu bara ur och följ med mig. Gossen drog sig tillbaka och Marion skrek högt till. Betjenten, som hade hört något om sin herres äfventyr i Manchester, lade sig ännu en gång emellan, och i det han stälde sig mellan för detta klockaren och vagnsdörren, trotsade han honom att våga röra Dick: Folket samlade sig och ordvexlingen började blifva högljudd, då miss Atkin, guvernanten som nu gjort sina uppköp, kom ut ur boden. Hon var ett fruntimmer som ej allenast hade mycken sinnesnärvaro, utan äfven bestämdhet i karakteren; sedan mr Barnard meddelat henne Dicks öden, kände hon ett innerligt deltagande för honom. Hvad är på färde, James? frågade hon. Betjenten omtalade i hast hvad som händt.. Här är intet våld af nöden, min vänn, sade hon lugnt, hvilket ni äfven bör finna! skulle gagna till intet; ty om det skulle kom-! ma i fråga, kallar jag polisen till hjelp. Jag ämnar ej tvista med er,, svarade: Amen; jag vill bara hafva igen gossen. Då Marion hörde detta, lindade hon sina armar omkring Dick, liksom hon med sina. svaga krafter kunnat skydda honom. Med hvåd rätt återfordrar ni honom? frågade miss Atkin. Han är min son. Det är icke sant, sade Dick, som. börjat återkomma från sin förskräckelse; han gifte sig med min stackars mor, som nu är död, tog mitt hus och min trädgård — han vet att de äro mina — han slog mig -— han